Guds outgrundliga gemenskap


Hur kan man förklara att gudomen består av tre personer i en? Det är väldigt svårt att med mänskliga ord beskriva gemenskapen inom gudomen. Dessa tre personer är ett och ingenting skiljer dem åt, vare sig till substans eller natur. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den helige Ande är Gud, samtidigt som Gud är en. Dock är det tre personer med olika funktioner. Fadern tillhör all ära och han är högtlovad i evighet. Han är helig och rättfärdig och bor i ett ljus dit ingen kan komma. Sonen är vägen till Fadern, och han är också det ljus som lyser i mörkret - världens ljus. Vi kommer till Fadern i Jesu namn och allt vad vi bedja Fadern om i Jesu namn ska vi få. Sedan har vi den helige Ande med sin mycket speciella funktion som inspiration, en hjälpare som ger kraft att vittna om Jesus. Speciellt Johannes evangelium lyfter fram Andens funktioner, exempelvis hur Anden vittnar om och förhärligar Jesus. Anden ska inte tillbedjas utan målar Kristus för våra ögon. Anden överbevisar också världen om synd.
Vi möter alltså i Skriften tre personer inom gudomen som tillsammans utgör en enhet. Det är ett oerhört mysterium som vittnar om en fullkomlig gemenskap – från evighet till evighet. Hos Gud finns ingen begynnelse och ingen ände: Gud är densamme alltid.

När vi tänker på Gud - Fader, Son och den helige Ande – är det lätt att hamna i ett positionstänkande. Högst upp har vi Fadern, därefter har vi Sonen och sedan den helige Ande. Men Guds gemenskap handlar inte om någon hierarki, däremot finns där en harmoni där alla är jämlika.

Matteus evangelium förklarar på ett tydligt sätt hur personerna inom gudomen agerar i harmoni:
- När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: "Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje" (Matt 3:16-17).

Alla tre personerna är samtidigt närvarande, men ändå separat. Jesus var på jorden och den helige Ande sänkte sig ner från himmelen, samtidigt som Fadern talar från himlen. Om Gud inte var treenig, hur skulle han då på det här sättet kunna komma ner till sig själv? Och hur kunde han vara i himlen samtidigt som han döptes? Och varför kallar han sig själv Son? Det är skilda personer och vi kommer aldrig här i tiden att till fullo förstå djupet i denna gemenskap.

Jesus förklarade vid olika tillfällen skillnader mellan Sonen och Fadern. Exempelvis fanns det något som bara Fadern visste. Jesus uttryckte bland annat följande:
- Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern (Matt 24:36).
Mellan Sonen och Anden ser vi också viktiga skillnader. Jesus sa att den som säger något mot Människosonen ska bli förlåten, men den som talar mot den helige Ande, kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller den kommande. Skillnader mellan de olika personerna är påtagliga.
Så har vi versen i Matteus där Jesus instruerade sina lärjungar att döpa:
- Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn (Matt 28:19). Med bibelcitaten ovan kan vi med rätta säga att Gud är en andlig gemenskap, den absolut första gemenskapen som vare sig har någon början eller något slut. Det är den mest perfekta gemenskap som någonsin existerat.

Genom att se hur de olika personerna inom gudomen verkar kan vi lära oss otroligt mycket. En typiskt mänsklig tanke är att vilja positionera personerna, den ena över den andra. Gud är visserligen en auktoritet och hans ord gäller, men vi människor bygger ofta vår föreställning kring titlar och anseenden. Just dessa regler som går uppifrån och ned när man ska bygga upp en organisation har tagit sig tydliga uttryck också i den religiösa världen. Det kan finnas en liten lokal församling som är underställd ett samfund och dess styrelse, och så går man högre och högre upp genom rangordningen. Som exempel kan vi ta den största kyrkan vi har på jorden, den romersk katolska med sitt hierarkiska system av präster, biskopar och kardinaler. Sedan följer deras självklara ledare vars ord ofta jämställs med Jesu ord; påven, sedd som Guds ställföreträdare på jorden.

Det hierarkiska systemet återkommer tyvärr inom många kristna sammanhang och är helt obibliskt. När vi i Nya testamentet läser om gemenskapen, så möter vi något helt annat. Den är utgivande och helt fri från positionstänkande. I den urkristna församlingen delade man med sig rent socialt av mat och egendomar för att en utjämning skulle komma till stånd. Man såg sig som en familj med bröder och systrar. Till och med apostlarna var beroende av den dagliga utdelningen av mat.

Vem är störst?
Vem är störst inom gudomen? Är det Fadern, Sonen eller den helige Ande? Vi kan läsa några bibelverser:
- Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig (Joh 15:26).
Här säger Jesus att han ska sända den helige Ande. Vi ser Jesus som en person som befaller den helige Ande. Vi ser Jesus som större. Så har vi en annan vers:
- Även Gud gav sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja (Hebr 2:4).
Här ser det ut som att Anden utför Faderns och Sonens vilja och därför är lägre rankad.. Men vi läste tidigare att vi kan bli förlåtna om vi talar mot Sonen men inte om vi talar mot den helige Ande. Det ger den helige Ande en väldigt speciell position också inom gudomen. Vi kan inte ha tänkandet om högre och lägre inom gudomen. Det är en helt annan funktionell ordning som råder inom den gemenskapen.

Om den helige Ande, står det exempelvis så här:
- Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom (Apg 10:38).
Jesus blev smord av Anden och även om Jesus kunde be Fadern om att sända Anden, så är Jesus också beroende av Anden. Det finns alltså ett beroendeförhållande mellan personerna i gudomen. Ingen står över eller under där man befaller den andre. Istället betjänar man varandra.

I Markus står det att Jesus fördes ut i öknen för att frestas. Vi läser:
- Genast förde Anden honom ut i öknen (Mark 1:12).
Anden hade detta inflytande och verkar här inte vara underordnad Jesus. Vi ska också läsa några verser där det talas om att Jesus var lydig sin Far:
- … men världen måste förstå att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig (Joh 14:31).
Jesus ödmjukar sig under Fadern och är honom helt underställd och lydig. I femte kapitlet säger Jesus:
- Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen (Joh 5:19).

Vid ett annat tillfälle uttrycker sig Jesus så här om Fadern:
- Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag (Joh 14:28).
Är då Fadern högre? Eller, som det står i Lukas:
-Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din (Luk 22:42).

Jesus är helt underställd Fadern. Fadern är större. Jesus gör Faderns vilja. Han kan inte göra någonting utan hans vilja. Budskapet återkommer gång på gång, men så finns det andra verser som talar om att Fadern och Sonen var lika i allt.

Det finns en hemlighet här som gör att gemenskapen mellan gudomen sträcker sig också till oss, så att även vi får vara med. Paulus skriver att Jesus valde att lägga av sig gudomligheten - sin position i höjden:
- Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset (Fil 2:6-8).
Jesus lade åt sidan att vara jämlik Gud och istället bli hans tjänare, och därmed allas vår tjänare. Det här är så oerhört. Vi ser också hur Jesus i relation till Josef och Maria underordnade sig, trots att han var deras Herre (Luk 2:51). Vad sade Jesus till den blinde mannen? Kan du tänka dig Guds son säga detta till en människa: ”Vad vill du att jag ska göra dig?” Det här förekommer inte i någon religion. Nej, gudarna är då dominanta, dömande och krävande. Men här möter vi en Gud som kommer ned till människan, går in under henne och lyfter. Jesus säger: Vad vill du att jag ska göra dig? En sådan vers gör att man blir helt tillintetgjord över Guds utgivande kärlek. Genom Jesus får vi inblick i Guds gemenskap, och den kärlek och omsorg som talar. Jesus lade åt sidan sin gudomshärlighet, men vi läser fortsättningen:

- Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:9-11).

Om vi försöker gradera de olika personerna i gudomen så ignorerar vi helheten i gemenskapen, en gudomlig harmoni där personerna betjänar varandra. Det finns olika funktioner, men det är inte en hierarki.

Jesus sa: ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30), och till Filippus sa han: ”Den som har sett mig, har sett Fadern” (Joh 14:9). Här möter vi den totala enheten mellan Sonen och Fadern. Orden uttryckte han då han gick på jorden som människa, samtidigt som han underställde sig och tjänade. Han gick in som en tjänare för hela mänskligheten, samtidigt som han var utsänd av Fadern som den andra personen inom gudomen. Gud blev människa och tog sin boning ibland oss.

Det finns de som ifrågasätter och förnekar att det finns tre personer i gudomen. De får då istället ett fattigt evangelium. Nya testamentet deklarerar att både Jesus och Anden är Gud:
- … medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet (Tit 2:13).
Paulus skriver också:
- Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet (2 Kor 3:17).

Gränserna mellan personerna integreras med varandra. Paulus förklarar utifrån äktenskapet:
- Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den. Så gör också Kristus med församlingen (Ef 5:28-29).

Paulus undervisar om hur man inom äktenskapet älskar sin hustru på samma sätt som man älskar sig själv. När man tjänar Gud i församlingen, då är man också med och tjänar sig själv. Det är inte så att en står utanför och gör något för andra. Visst gör man det, men man är också en del. Man är mottagare och utgivare. Församlingen är fri från positionstänkande. Fri från att vara överställd eller underställd. Det är inte positioner, men funktioner som Gud har gett oss i församlingen. Att betjäna varandra, och därmed också sig själv.

Det är som att läsa Apostlagärningarna, där de tog Jesu budskap på allvar. I den urkristna församlingen sålde man vad man ägde och delade med sig. I församlingen var man ett och delade måltiden med varandra. Ibland uppstod det problem men det fanns en grund, en kärna, och den tror jag vi finner i den gudomliga gemenskapen, i treenigheten. Guds gemenskap är verkligen en modell för församlingslivet.

I skapelseberättelsen finns ett starkt argument för gudomen. När Gud har skapat himmel och jord och allt är färdigt, säger han: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” Det står inte ”Låt mig göra människor till min avbild”. Nej, här handlar det om något som var mycket större än hela den övriga skapelsen; växterna, djuren, klipporna, vattnet och alla planeterna. Nu var det människan som skapades. Och Gud säger: ”Låt oss göra människan till vår avbild.” Människan är inkluderad och tänkt att dela denna gudomliga gemenskap.

Jesus säger något liknande i sin bön för lärjungarna i Johannes 17:
- Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett (Joh 17:22).
Vi ser här hur Jesus i sin bön inför sitt lidande ber för sina lärjungar, för församlingen, att de ska vara ett på samma sätt som han och Fadern är ett.
- … jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett (Joh 17:23).

Jesus ber: kom med, ni också! Jag banar vägen för er. Jag har öppnat dörren så att ni också får bli delaktiga i denna gudomliga gemenskap. Den tillhör er. Så har varit Guds vilja och tanke från långt innan denna världens begynnelse. Gud är gemenskap - en gemenskap som inte stannar inom gudomen. Nej, Jesus ber, ödmjukar sig och offrar sig. Han gör allt för att människan ska få uppleva den gemenskap som gick förlorad i syndafallet, då människan vandrade i umgängelse med Gud, där hela gudomen var representerad. Amen.

Kommentarer