Kuba – ett land som förföljer oliktänkande



Familjen Rigal vid köksbordet.
(Reportage publicerat i Midnattsropet nr 5-6/2017)
 ”Det är en sak att utstå förföljelse från världsliga myndigheter, men när kristna syskon vänder ryggen till, blir det smärtsamt.”

 Vid tre olika tillfällen under hösten 2017 reste missionär Berno Vidén från Dominikanska republiken till Kuba. Att möta det kubanska folket och att på nära håll blicka in i deras vardagsliv gav många starka intryck. I det här reportaget skriver han speciellt om den tredje resan, som gick till Guantánamo-regionen i östra Kuba.


Att leva under ständigt hot om fängelse, och om att barnen kan omhändertas av myndigheterna, är en daglig realitet för familjen Ramón och Adya Rigal i det kubanska samhället Guantánamo. Alltsedan de för drygt ett år sedan började agera mot myndigheternas tvångsindoktrinering av barnen i skolan, har repressalier på olika sätt riktats mot familjen.
Familjen Rigal bor i Guantánamo, en medelstor stad i östra Kuba med drygt 250 000 invånare. Resan från flygplatsen utanför den betydligt större staden Santiago de Cuba tar ungefär en och en halv timme och man färdas genom enorma sockerrörsfält. Längs landsvägen syns en och annan ko, och oxar som går i spann ute på åkrarna. Biltrafiken är lugn och det är inte många som har råd att äga en bil. Däremot finns det gott om hästar med vagn vilket fungerar som persontransport. Fordonsparken utgörs mestadels av bilar och motorcyklar från femtiotalet. Av nyare bilar är det rysk Lada som är vanligast.
Chauffören som mötte mig vid flygplatsen är egentligen läkare. Han har tjänstgjort tre år i Brasilien och med den lön han sparade in där lyckades han köpa en tio år gammal Lada när han kom tillbaka till Kuba. Han berättar att läkaryrket är lika dåligt betalt som vilket annat arbete som helst och för att försörja sin familj måste han köra taxi på all ledig tid. Han uttryckte resignation över tillståndet i Kuba:
Jag lider inombords när jag ser hur svårt det kubanska folket har det. Jag kom från Brasilien med inspiration att vilja utveckla någon form av företagsamhet, men ingenting är tillåtet. All affärsverksamhet ska drivas av staten. Allt annat trycks ner och omöjliggörs.

Kuba är ett land som lever i konflikt med sig själv, vilket tar sig uttryck på många sätt. När man kommer in i Guantánamo är det första man möter stora monument och revolutionära slagord som höjer kommunismen till skyarna. Bilder på Fidel Castro och Che Guevara finns överallt. Revolutionen som snart fyller sextio år verkar aldrig ta slut. Skolbarnen bär uniform och tydliga symboler om vilket parti som har makten. Indoktrineringen är
Möte med församlingen.
Adya, Joel och Ramón framför bostaden.
Ramón, Berno och Brown.
total.
Många av de kubaner jag träffade har resignerat. Det är brist på det mesta och i hela staden Guantánamo finns inte en enda reklamskylt. En sopbil årsmodell 1960 åkte med fyra arbetare sakta upp och ned för gatorna och aviserade sin ankomst genom att slå på en bjällra. En och annan kvinna kom ut på gatan med sin avfallshink. Sopor i påsar och säckar som man är van att se i andra länder existerade inte. Bristen på varor märks tydligt.
Hela den östra regionen med Guantánamo som huvudort hade sin glansperiod före revolutionen 1959. Då besöktes staden flitigt av amerikaner stationerade på USA:s militärbas som bär samma namn. Ett tydligt minnesmärke från den tiden är slumområden med så kallade ”cuarterias”, där prostitutionen var en stor inkomstbringande affär. Efter revolutionen stängdes gränserna och mycket av handeln upphörde. Kuba har sedan dess levt i ständig konflikt med USA. Idag anses Guantánamo-regionen vara landets mest eftersatta.

Vid en central gata mitt i stan bor familjen Rigal. Deras bostad är ett missionscenter på fler än ett sätt. Det som hos andra vanligtvis brukar vara en hall och ett vardagsrum har hos familjen Rigal gjorts om till en enkel möteslokal. Där samlas vännerna flera gånger varje vecka till gudstjänst. Lovsången leds vanligtvis av Adya som sjunger till ackompanjemang av växelvis tamburin och piano. I rummet intill är familjens kök, vilket också används flitigt för att tillreda någon form av förtäring i samband med mötena.
Fram till helt nyligen tillhörde Rigals församling ett koncilium (en form av kyrkligt samfund) bestående av flera lokala kubanska församlingar, men i och med att familjen bestämde sig för att hemundervisa sina barn ”med Guds ord som grund”, uteslöts de ur konciliet.
Det är en sak att utstå förföljelse från världsliga myndigheter, men när kristna syskon vänder ryggen åt blir det smärtsamt, säger Ramón.

Vi backar berättelsen om Ramón Rigal till början av nittiotalet. Det var året efter Sovjetunionens fall och Kuba drabbades av en mycket svår hungersnöd som tärde hårt på befolkningen. Ramón, som ännu inte blivit frälst, bestämde sig likt tusentals andra kubaner för att lämna Kuba och söka lyckan i annat land. En av flyktvägarna många tog var att simma över Guantánamobukten som leder fram mot USA:s territorium på Kuba, där den militära basen Guantánamo ligger. Bukten är minerad och en del av kubanerna som försökte ta sig fram till USA den vägen omkom i minfältet. Ramón lyckades aldrig ta sig så långt utan fängslades av kubansk militär innan han hann ge sig ut i vattnet.
Fyra års fängelse blev domen. Där i fängelset bad Ramón för första gången i sitt liv till Gud:
Gud, om du finns, hjälp mig ut från fängelset. Gör du det så vill jag ge mitt liv åt att tjäna dig.
Ramón fick bönesvar. Överbevisad om att den Gud han aldrig tidigare trott på ändå fanns, överlämnade han sitt liv åt Jesus i fängelset innan han blev frisläppt, mindre än två år efter att han fängslats.
Här bor familjen Rigal i Guantánamo, Kuba.

Början av nittiotalet var också en andlig besökelsetid för Kuba. På grund av den våldsamma hunger som plågade landet drevs människor in i nöd och sökte Gud. Tusentals och åter tusentals kubaner blev frälsta under de åren.
Hungersnöden till trots så fortsatte Kubas ständigt pågående revolution. Kommunismen och dess styre är och har alltid varit av högsta prioritet. Folket bad om hjälp att tillåtas importera, skapa företag och annat som kunde få igång ekonomin, men rädslan för utländskt inflytande var för stor. Kubas regering med Fidel Castro i spetsen fortsatte att styra landet och folket med järnhand.
Ett exempel på hur nära och påträngande övervakningen över medborgarna fungerar, är kvarterskontrollanterna. Varje kvarter har spioner som vakar över vilka som kommer och går. Skulle det visa sig att okända personer börjar röra sig i området eller i någons hus, informeras myndigheterna. Min närvaro som utlänning rapporterades säkert.
Under mitt besök hos familjen Rigal uttryckte Ramón flera gånger hur gärna han hade tagit emot mig i sin bostad – sovplats fanns – men på grund av risken att bli anmäld fick jag bo hos en granne som hade ett speciellt tillstånd att hyra ut rum. Där registrerades omsorgsfullt alla mina uppgifter.
En annan regel Kuba har är att ingen privatperson tillåts ha internet i sitt hem. All uppkoppling ska ske vid de offentliga platser som finns med wifi-signal. Många internationella internetsidor är blockerade och vad kubanerna får se bestäms av myndigheterna. Ibland ser man hur myndigheternas pejlingsbilar åker gata upp och gata ner för att se om de kan fånga upp någon illegal signal. Skulle någon ertappas med att ha en länk i sitt hem uppmanas personen under hot om åtal att genast plocka bort utrustningen.
Ramón på väg till polisförhör.

Ruth och Joel studerar.






Ramón, som nu var frälst, blev andedöpt och utbildade sig teologiskt och tjänstgjorde så småningom som pastor i en metodistförsamling. Då han fortsatte att studera bibelordet blev han sedemera klar över dopfrågan och lämnade därför metodistförsamlingen och började tjäna inom en döparförsamling. Under många år reste Ramón ute på landsbygden och spred evangelium till ett hungrande folk. Längtan att fly från Kuba var nu borta inför de enorma behov av evangelium som han mötte i sitt land. Allteftersom åren gick träffade han så småningom Adya. De gifte sig år 2000 och bosatte sig i Guantánamo där familjen sedan började en församlingsverksamhet i sitt hem.

Paret Rigal har två barn: Ruth, som idag är 12 år och Joel, 7 år. Ruth började den obligatoriska skolgången som sjuåring men redan från början vantrivdes hon. Skolmiljön var tuff på många sätt och indoktrineringen av barnen i den kommunistiska revolutionens anda gick tvärs emot det hon hade fått lära sig hemma. Myndigheterna å sin sida menar att all undervisning i skolorna är Laico – icke-konfessionell, och att det därför inte borde finnas något hinder för någon familj att skicka barnen dit. Dock är det en ateistisk och kommunistisk ideologi som ges som grundläggande undervisning.
Vid mina tre besök i Kuba lade jag speciellt märke till hur hårt drillade barnen blir i skolan. Man uppfordras av sina lärare att vara en tuff revolutionär och som obligatorisk symbol bär alla elever röda scarfar. Det är visserligen inte obligatoriskt enligt lagen att bära scarfen, men den som inte följer mönstret blir mobbad. Barnen lär sig att Revolutionen är en högre auktoritet än föräldrarna. Jag mötte flera föräldrar som allvarligt oroas över hur deras barns attityder förändras i skolan och många gånger ställs mot den egna familjen. Redan som treåringar uppmanas föräldrar under stora påtryckningar att skicka sina barn till olika skolor, trots att det inte är obligatoriskt.
Ruth mobbades ofta i skolan på grund av sin kristna tro. En dag kom hon hem och frågade sin pappa varför alla måste bära den röda scarfen. Ramón gick till skolan och tog upp frågan med Ruths lärare och fick till svar att hon inte behöver bära den om hon inte vill. Men då Ruth tog av sig scarfen började en svår tid av mobbning för henne som tog sig många hemska uttryck, både fysiskt och verbalt. Det var då Ramón bestämde sig för att inte längre skicka henne till skolan.

Hösten 2016 var familjen överens. Ruth skulle inte skickas tillbaka till skolan. Istället började föräldrarna själva att undervisa henne i hemmet. Även lillebror Joel som började sitt första skolår fick hemundervisning. Ganska omgående hörde skolan av sig och uppmanade Ramón och Adya att skicka barnen till skolan. Genom hembesök av lärare, poliser och åklagare hotades familjen inför barnen med rättsliga åtgärder och att barnen skulle kunna omhändertas. Familjen var dock övertygad. De hade fått nog av skolan och dess indoktrinering i kommunistisk och marxistisk anda, och de ville inte heller utsätta barnen för den mobbning som drabbar främst kristna barn.
Under hela höstterminen fick de bedriva hemundervisning utan inblandning från skola och myndigheter. Året därefter, under februari månad 2017, blev det däremot svårare. De lurades till polisstationen genom att en polis kom hem till dem och sa att de där skulle skriva under ett papper. Då de kom till stationen så fängslades de båda makarna under två dagar. Den 25 april blev det sedan rättegång då Ramón dömdes till ett års fängelse med straffarbete och Adya fick ett års husarrest.
Fängelsedomen kom aldrig att verkställas utan ändrades den 7 juli i högre instans till ett års samhällstjänst, både för Ramón och Adya. Varje vecka måste makarna anmäla sig på polisstationen, vilket de gör med bävan.
Eftersom vi fortfarande har hemundervisning så vet vi inte hur myndigheterna kommer att agera, sa Ramón i samma stund som han satte sig på cykeln för att åka till polisen.
I ett e-postmeddelande daterat den 8 november 2017, skriver Ramón till mig att han nu har börjat sin samhällstjänst, eller straffarbete som han kallar det. Han är kommenderad att slå gräs hela dagarna med en machetes, en stor djungelkniv, som verktyg.
Det är ett hårt arbete, men det är för Kristi sak. Det är en form av utnyttjande genom hårt arbete i solen, utan mellanmål och med en månadslön på 10,80 USD. Det finns verkligen slavarbete på Kuba. Tack för ert stöd i vårt fall, som också är för Jesus.
 Ramón är djupt gripen av Apostlagärningarnas budskap där församlingen delade allt och åt vid samma bord, något han inte låter straffarbetet hindra. Den 11 november fick jag följande hälsning:
Idag kunde jag ta med ett mellanmål i vår församlings namn för att dela med mina medarbetare som också är fångar. Det är ett sätt att vittna om Jesu kärlek under ett arbete med dåliga förhållanden. Jag blev påmind om möjligheten när jag tänkte på hur ni varje dag ger frukost till dominikanska barn, och jag hoppas kunna göra detsamma. De vittnesbörd som du delade med oss om matutdelning och gemensamma måltider i församlingen har utmanat oss att agera. Tack för ert stöd.

I ett land som Kuba är man mycket beroende av varandra in i minsta detalj. Det kan handla om allt från att komma över lite ris eller någon annan matprodukt. Allt ransoneras och ingen kan exempelvis köpa mer ris per vecka än den bestämda mängden. Varje dag ser man hundratals människor köa i timmar för att köpa mat. Kött är dyrt och svårt att få tag på. Nötkött är olagligt att äta. Den som blir påkommen med att slakta en ko kan dömas till många års fängelse. Det spelar ingen roll om man äger kon. Mjölk är också mycket svårt att få tag på.
För varje kristen församling är också samarbetet och stödet man får och ger till andra församlingar viktigt. I Guantánamo har Ramón och hans församling alltid haft ett gott samarbete med andra församlingar och koncilier. Men då familjen tog barnen ut ur skolan ansågs man av koncilierna inte längre vara en församling utan en sekt, som inte lyder de lagar som stiftats. Till saken hör att det koncilium som församlingen tillhörde uppvaktades av myndigheterna och uppmanades under hot att utesluta Ramóns församling. Om de inte skulle lyda denna uppmaning kunde de själva få problem. Utan något annat klagomål än att vilja fostra sina barn utifrån Guds ord, kastades Ramón, Adya, deras barn och hela församlingen ”ut i kylan”, ut ur den kristna gemenskapen.
Tidigare när Ramón mötte pastorer och andra kristna vänner ute på gatan så brukade de stanna och prata en stund för att uppmuntra varandra. Nu hälsar ingen längre på Ramón och de som hör till hans församling. Från den stund de uteslöts ur konciliet blev också verksamheten illegal eftersom ingen på Kuba tillåts driva en församling utan att tillhöra ett godkänt koncilium.
Utfrysningen från andra församlingar i Guantánamo är svårare att bära än förföljelsen från myndigheterna. Det är också svårare att förstå, eftersom vi alla har samma uppdragsgivare och uppdraget är att sprida evangelium om Guds rike. Ramón ser riktigt beklämd ut när han berättar om situationen och ser hur effektivt det totalitära kommunistiska inflytandet är. Han tänker på alla barn som behöver få lära sig vem Jesus är:
En stor synd som många församlingar idag gör sig skyldiga till, är att skicka sina barn till en skola som styrs av otroende. Jag tror att församlingen mer än någon annan borde resa upp skolor för att inbjuda även icke troendes barn och på det sättet så in evangelium hos dessa barn.

Under samtalets gång började vi att jämföra Kuba med Sverige. Två länder så olika varandra men ändå så lika. Sverige är ett kapitalistiskt land med överflöd av det mesta, men toppstyrt när det gäller barnen och deras utbildning. Kuba är kommunistiskt och folket lider brist på mat och möjligheter att själva lösa sin situation. Båda länderna har skapat lagar som omöjliggör för föräldrar att själva ge sina barn någon annan utbildning än den staten erbjuder. Familjen Rigal har dömts till samhällstjänst och hotas med att barnen kan omhändertas. I Sverige påförs föräldrar som hemundervisar skyhöga böter och hotas med sociala utredningar. Alla utrymmen för barnens rätt att få en annan utbildning lagstiftas effektivt bort.
Det familjen Rigal gör är unikt för Kuba. Man känner inte till någon som tidigare har tagit barnen ut ur skolan och börjat med hemundervisning. Samtidigt vet man inte vad som händer i andra regioner i landet eftersom all tillåten media är statlig och man publicerar aldrig sådant som anses vara negativt för Revolutionen.

Under mina tre dagar i Guantánamo var det möte varje kväll. Rent juridiskt existerar inte församlingen längre sedan den uteslöts ur konciliet, och dess gudstjänster är illegala. Dock finns den där – mer vital än tidigare. Samlingarna och samtalen vi hade under mitt besök är oförglömliga. Att möta syskon så övertygade och beredda att offra allt för sina barn är gripande. Ett tjugotal vänner var med i mötena och de stöttar familjen Rigal till hundra procent.
Då jag berättade för dem om situationen i Sverige och hur vi i församlingen kämpat för och bedrivit hemundervisning under fyrtio år, jublade vännerna. Dels över att vi hållit ut under alla år och dels över att de nu vet att de inte står ensamma i kampen. För mig var det en oerhörd upplevelse att få tala till syskonen. De lyssnade med en iver och hunger som man inte är van att möta. De ville veta så mycket som möjligt om storfamiljen, om att ha allting gemensamt enligt Apostlagärningarna, om hur vi praktiskt löst frågor i gemenskapen o.s.v. Jag berättade om församlingens historia, kamp och hur vårt motto alltid har varit att gå till Jesus utanför lägret. Tre kvällar hade vi illegala möten och Ramón frågade mig allvarligt om jag var medveten om det ...
Jag påminde Ramón om att de är pionjärer. Han berättade då om familjer som kommer till honom med samma oro för sina barn. Det är många som hoppas på en förändring. En familjefar som besökte Ramón berättade för mig att han också överväger att börja hemundervisa. Priset att betala är högt men värdet av att rädda sina barn är högre.
Sista kvällen under mitt besök i Guantánamo fokuserade jag undervisningen kring Maranata – Kom, Herre Jesus, och responsen var enorm. Flera av syskonen vittnade om hur tacksamma de var att ha fått kontakt med Maranataförsamlingen, precis nu när de har det som svårast.

Ramón gav mig en avskedshälsning under sista mötet, vilken både värmde och uppfordrade till att aldrig dra sig undan från dem som lider för Jesu namns skull:
I och med att du besöker oss så uppfyller du Jesu befallning i Matteus evangelium kapitel 25, där det står att jag var i fängelse, och ni kom till mig.  Jag är dömd till ett års samhällstjänst och har reseförbud. Besöket har betytt mycket mera än du kan förstå.

Vi fortsätter att bedja för våra kubanska vänner. De vittnar på samma sätt som vi i Sverige om hur påtaglig kampen för barnen är, att vi är främlingar och gäster här i tiden, speciellt om vi vill följa Jesus inom livets alla områden.

Kommentarer