Min recension av Donald Bergagårds bok "Så här var det"

Publicerad som ledare i Midnattsropet



Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.
Donald Bergagård var en av förgrundsgestalterna i Maranata under de första åren, något han skriver om i sin nyligen utgivna självbiografi Så här var det (2017). Donald berör namnfrågan; att det var i Jönköping, där han då var föreståndare, som de först tänkte byta namn på församlingen till Maranataförsamlingen. Han berättar att Imsen reagerade direkt och med upprördhet sa: ”Då blir det ett samfundsnamn.” Redan här märks skillnader i inriktningen hos de två, vilket längre fram skulle leda till att de gick skilda vägar.
Maranata blev dock oundvikligt namnet på flera församlingar, men med betoningen att det var ett fältrop: Herren kommer!
Donalds bok ger en intressant men tyvärr något ensidig bild av Maranatas historia. Författaren menar t ex att anledningen till schismen under senare delen av 60-talet uteslutande berodde på samarbetssvårigheter, att Imsen hade en svår personlighet. Måhända det kan ha varit så, men det finns också en annan sida av mer avgörande betydelse, nämligen den ideologiska.
Om man jämför Bergagårds självbiografi med Imsens tillbakablick nedtecknad i Fruktad Frihet så berör de båda böckerna flera gånger samma händelser, men med helt olika värderingar och synsätt. Exempelvis skriver båda författarna om inviten från pingströrelsens ledare Lewi Pethrus till ett samtal i dennes bostad på Bredden 1963. Arne Imsen tackade nej och avrådde också sina medarbetare Donald Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson från att åka dit. ”Jag betvivlade uppsåtet och saknade dessutom mandat att kohandla om väckelse”, skrev han i Fruktad Frihet. Lite längre fram i beskrivningen av mötets efterverkningar konkluderar Arne: ”Visst var jag utanför. Det har hela tiden stått klart för mig, att jag inte heller kommer att återvända samma väg som är tillryggalagd. ’Vi kan snubbla men ej vända tillbaka’.” För Donald var mötet positivt. I boken lyfter han fram hur Pethrus med fagra ord talade enbart uppmuntrande ord: ”Detta är helt bibliskt. Ni behövs i pingströrelsen.”
Helt ytligt snuddar Donalds bok vid viktiga ideologiska skillnader som fanns, skillnader som har stor betydelse för framtida inriktning, men i boken saknas det som gör församlingsfrågor och ställningstaganden till kärnfrågor.
Fruktad Frihet ger en helt annan inblick. Maranata var ett ställningstagande mot kyrkoekumenik. Parollen Utanför lägret var påtaglig och medförde konsekvenser. Det kostade på att bekänna sig till Maranata.
För Donald fanns det en reträttväg som ledde honom tillbaka till det samfund han tidigare dragit vidare ifrån. För Arne var Maranata ett öde. Att Donald lämnade Maranata (vilket han i och för sig skriver att han inte gjorde) måste ha handlat om något mer än samarbetssvårigheter.
Ett talande exempel på självbiografins ytlighet, eller ovilja att inse kampen för ett djupare församlingsliv, är den korta men sarkastiska kommentaren Donald ger om Maranataförsamlingens storfamiljer, vilka formades först flera år efter att han lämnat Maranata: ”Sedan Maranataförsamlingen i Stockholm började med storfamiljer var de flesta vittnen utanför. Om inte, så var det just därför de sista lämnade.”
Personligen har jag aldrig samtalat med Donald. Då jag år 1977 som 16-åring på heltid engagerade mig i Maranata hade Donald lämnat sedan mer än tio år tillbaka. Däremot hade jag förmånen att under många år få arbeta tillsammans med Arne Imsen och lyssna till hans förkunnelse. Fokus var alltid: Maranata – Kom Herre Jesus! Arne undervisade även grundligt om bibelns syn på västvärldens förödande materialistiska livsstil, ett område han var förvånansvärt ensam om att ta upp. Som en konsekvens och längtan efter ett djupare nytestamentligt församlingsliv formades den första storfamiljen i Maranataförsamlingen år 1971.
I nummer 4 av Midnattsropet publiceras första delen av ett gripande vittnesbörd där Arne Imsen berättar hur maranatabudskapet drabbade honom. Han satte själv rubriken: Maranata – mitt öde.

Kommentarer

Underbart.
Jag har själv läst Donalds bok och ställer mig till 100% bakom de slutsatser du, Berno drar i din recension.
"Fruktad frihet" har jag läst fler än en gång. En enorm bok. Fantastisk.