Betongkoloss eller fri församling

I vår tid håller väckelserörelserna på att passiviseras och successivt förvandlas till stabila kyrkosamfund.
Det är hög tid att rensa predikstolarna från allt vetenskapligt docerande, för att oförfalskat och rakt på sak kunna proklamera för folket de livgivande sanningarna om synd och nåd, himmel och helvete.”...


Ovanstående citat är hämtat från en ledare som Midnattsropet publicerade redan 1969. Nu 45 år senare är budskapet mer angeläget och aktuellt än då. Textförfattaren Arne Imsen fortsätter: “Då korsets dramatik och uppståndelsens kraft åter kommer in i gudstjänsterna, blir det nog många upprivande, men underbart frälsande väckelsemöten för skaror av människor, som fortfarande föredrar ett klart och rakt bibelsvar på frälsningsfrågan.”

En tongivande frikyrklig ledares konvertering till den katolska religionen har skakat om svensk kristenhet i grunden. Helt plötsligt har flera framstående kyrkoledare behov att träda fram för att försvara den protestantiska tron framför romersk katolsk lära. Lika plötsligt uppenbarar sig de annars så nedtystade sanningarna om de totalt oförenliga motsatser som finns mellan Rom och evangelisk lära. Ja, man kan leka att ekumeniken fungerar fram till den gräns då allt ska prövas. För paret Ekman ledde provet fram till den tragiska slutsatsen att ingen frälsning finns utanför den stabila romerska kyrkan. Brudeförsamling och skökokyrka kan aldrig någonsin förenas.

Varningarna till trots rullar dock det ekumeniska tåget vidare med alla sina otaliga samarbetsorganisationer kyrkoblocken emellan. Samfunden står likt orubbliga betongklossar med ödesdigra inteckningar i varandra som effektivt garanterar att ett klart och distinkt omvändelsebudskap utifrån bibeln inte predikas. Allt som kan stöta blocken bort från varandra tystas effektivt ned under förevändning att världen ska se att kyrkan är ett. Ett talande exempel på en sådan kyrkligekumenik är Jesusmanifestationen som varje år arrangeras iStockholm med evangeliska, lutherska och katolska kyrkor somarrangörer. Vilken Jesus är det som presenteras i Kungsträdgården? Är det den Jesus som man uppnår gemenskap med genom att ta emot svenska kyrkans eller katolska kyrkans magiska sakrament eller är det den Jesus som säger att var och en som tror på honom ska få evigt liv som gåva?

Nu finns det församlingar som håller sig vid utkanterna av denna breda religiösa ekumenik, men i kärlek och respekt för att inte stöta sig med varandra. Det finns mycket kyrkopolitik att ta hänsyn till i upprätthållande av relationer. Exempelvis ges en god draghjälp genom statligt finansierade BILDA, som erbjuder bildnings- och kulturverksamhet i form av studiecirklar, kurser och kulturprogram. Allt för att de kristna församlingarna inte ska syssla med vad de egentligen är ämnade till; nämligen att leva och förkunna Guds eviga sanning om synd och nåd, himmel och helvete. Man har förkastat att Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd, och att det åtskiljer.

Den levande församlingens absolut farligaste fiende är traditionen. Historien vittnar gång på gång om hur väckelserörelser skakat om nationer för att sedan falla till ro i den egna formen, för att slutligen förlora livet i sin egen tradition.

Maranataväckelsen föddes under 60-talet. Tio år senare uppstod som svar på bön om en djupare församlingsgemenskap ett antal storfamiljer på olika platser i Sverige. Uppbrott gjordes och många uppoffringar för att förverkliga något av en urkristen gemenskap med Apostlagärningarna som förebild. Men det är inte storfamiljen som sådan som är målet, fastmer får den vara ett medel för ett långt högre mål; att Guds vishet i sin mångfald genom församlingens liv ska göras känd bland människor.
Ytterligare en generation har passerat och varje ny tid behöver sin väckelse och sina uppbrott. Varje tid behöver sin självprövning; står form och ordning i vägen för målet? Finns risken att tradera en maranatatradition, risken att bli ett stabilt block i tiden? Det är angeläget nu att bryta ned riskfyllda mönster, att inte ge dem fäste, utan låta livet själv få leda församlingen vidare.

Budskapet till oss alla är att villkorslöst bejaka kallelsen att gå till Jesus utanför lägret! Nya testamentet ger inte den institutionella kyrkan någon biblisk rätt att existera. Den hör helt enkelt inte hemma där. Den yttersta tidens budskap till alla Jesu lärjungar är det vi möter i sändebrevet till Laodicea: Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.
Den nytestamentliga församlingen har en enda Herre. Hans namn är Jesus! Under hans ledning finns alla förutsättningar att komma vidare. Om organisationen växer sig så stark och stabil att den överlever utan Jesu direkta ledning är det en andlig katastrof. Bibeln kallar fenomenet för ”Babylon”.
Babylon måste vedergällas och slutligt falla, och församlingen stå fri från alla jordiska band, för den hör himmelen till! Tiden är snart inne för den slutliga striden och för Lammets bröllop! Jesus kommer snart!

Kommentarer

Jag säger ett AMEN till detta!!!
Tack & Kram!!!
Berno Viden sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Berno Viden sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Berno Viden sa…
Tack själv Helene! Gud välsigne dig i tjänsten!