“I
vår tid håller väckelserörelserna på att passiviseras och
successivt förvandlas till stabila kyrkosamfund.
Det är
hög tid att rensa predikstolarna från allt vetenskapligt docerande,
för att oförfalskat och rakt på sak kunna proklamera för folket
de livgivande sanningarna om synd och nåd, himmel och helvete.”...
Ovanstående
citat är hämtat från en ledare som Midnattsropet publicerade redan
1969. Nu 45 år senare är budskapet mer angeläget och aktuellt än
då. Textförfattaren Arne Imsen fortsätter: “Då korsets
dramatik och uppståndelsens kraft åter kommer in i gudstjänsterna,
blir det nog många upprivande, men underbart frälsande
väckelsemöten för skaror av människor, som fortfarande föredrar
ett klart och rakt bibelsvar på frälsningsfrågan.”
En
tongivande frikyrklig ledares konvertering till den katolska
religionen har skakat om svensk kristenhet i grunden. Helt plötsligt
har flera framstående kyrkoledare behov att träda fram för att
försvara den protestantiska tron framför romersk katolsk lära.
Lika plötsligt uppenbarar sig de annars så nedtystade sanningarna
om de totalt oförenliga motsatser som finns mellan Rom och
evangelisk lära. Ja, man kan leka att ekumeniken fungerar fram till
den gräns då allt ska prövas. För paret Ekman ledde provet fram
till den tragiska slutsatsen att ingen frälsning finns utanför den
stabila romerska kyrkan. Brudeförsamling och skökokyrka kan aldrig
någonsin förenas.
Varningarna
till trots rullar dock det ekumeniska tåget vidare med alla sina
otaliga samarbetsorganisationer kyrkoblocken emellan. Samfunden står
likt orubbliga betongklossar med ödesdigra inteckningar i varandra
som effektivt garanterar att ett klart och distinkt omvändelsebudskap
utifrån bibeln inte predikas. Allt som kan stöta blocken bort från
varandra tystas effektivt ned under förevändning att världen ska
se att kyrkan är ett. Ett talande exempel på en sådan kyrkligekumenik är Jesusmanifestationen som varje år arrangeras iStockholm med evangeliska, lutherska och katolska kyrkor somarrangörer. Vilken Jesus är det som presenteras i Kungsträdgården?
Är det den Jesus som man uppnår gemenskap med genom att ta emot
svenska kyrkans eller katolska kyrkans magiska sakrament eller är
det den Jesus som säger att var och en som tror på honom ska få
evigt liv som gåva?
Nu
finns det församlingar som håller sig vid utkanterna av denna breda
religiösa ekumenik, men i kärlek
och
respekt
för att inte stöta sig med varandra. Det finns mycket kyrkopolitik
att ta hänsyn till i upprätthållande av relationer. Exempelvis ges
en god draghjälp genom statligt finansierade BILDA, som
erbjuder
bildnings- och kulturverksamhet i form av studiecirklar, kurser och
kulturprogram. Allt för att de kristna församlingarna inte ska
syssla med vad de egentligen är ämnade till; nämligen att leva och
förkunna Guds eviga sanning om synd och nåd, himmel och helvete.
Man har förkastat att Guds ord är skarpare än något tveeggat
svärd, och att det åtskiljer.
Den
levande församlingens absolut farligaste fiende är traditionen.
Historien
vittnar gång på gång om hur väckelserörelser skakat om nationer
för att sedan falla till ro i den egna formen, för att slutligen
förlora livet i sin egen tradition.
Maranataväckelsen
föddes under 60-talet. Tio år senare uppstod som svar på bön om
en djupare församlingsgemenskap ett antal storfamiljer på olika
platser i Sverige. Uppbrott gjordes och många uppoffringar för att
förverkliga något av en urkristen gemenskap med Apostlagärningarna
som förebild.
Men det är inte storfamiljen som sådan som är målet, fastmer får
den vara ett medel för ett långt högre
mål;
att Guds vishet i sin mångfald genom församlingens liv ska göras
känd bland
människor.
Ytterligare
en generation har passerat och varje ny tid behöver sin väckelse
och sina uppbrott. Varje tid behöver sin självprövning; står form
och ordning i vägen för målet? Finns risken att tradera en
maranatatradition, risken att bli ett stabilt block i tiden? Det är
angeläget nu att bryta ned riskfyllda mönster, att inte ge dem
fäste, utan låta livet
själv
få leda församlingen vidare.
Budskapet
till oss alla
är att villkorslöst bejaka kallelsen att gå till Jesus utanför
lägret!
Nya testamentet ger
inte den institutionella kyrkan någon biblisk rätt att existera.
Den hör helt enkelt inte hemma där. Den yttersta tidens budskap
till alla Jesu lärjungar är det vi möter i sändebrevet till
Laodicea: Om
någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till
honom och hålla måltid med honom och han med mig.
Den
nytestamentliga församlingen har en enda Herre. Hans namn är Jesus!
Under hans ledning finns alla förutsättningar att komma vidare. Om
organisationen växer sig så stark och stabil att den överlever
utan Jesu direkta ledning är det en andlig katastrof. Bibeln kallar
fenomenet för ”Babylon”.
Babylon
måste vedergällas och slutligt falla, och församlingen stå fri
från alla jordiska band, för den hör himmelen till! Tiden är
snart inne för den slutliga striden och för Lammets bröllop! Jesus
kommer snart!
Kommentarer
Tack & Kram!!!