De blev alla kringspridda

Predikan av Berno Vidén

-Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd. (Apg 8:1)


Vi ska utgå från denna vers, och först tala om den urkristna församlingens gemenskap i Jerusalem, där vi vet att allt började – församlingens födelse. Vi går till första kapitlet i Apostlagärningarna där vi möter Jesu sista ord till sina lärjungar. De var tillsammans där Jesus skulle lyftas upp, återvända till sin Fader. Man kan tänka sig hur de hade det känslomässigt. Vad som rörde sig inom lärjungarna. Inför allt de varit med om. De hade sett Jesu lidande, blivit övergivna, utlämnade, ensamma. Och nu står de där med en uppstånden Jesus. Något nytt har hänt. De har varit med om helt nya upplevelser. Jesus säger, att nu ska de vänta, de ska förbida. Det finns något nytt ni ännu inte varit med om, något ni ska få uppleva. Ni ska förbida vad Fadern har utlovat. Ni ska nämligen bli beklädda med kraft. Och varför? Jo, ni ska bli mina vittnen!
Vi läser i Apostlagärningarna. Lärjungarna hade frågor om tider och stunder:
- ”Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?” Han svarade dem: ”Det tillkommer icke eder att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.” (Apg 1:6-8)
Sedan lyftes Jesus upp. En sky tog honom bort. Änglarna kom så med budskapet: Varför står ni här och ser upp mot skyn? Han ska komma igen – på samma sätt! Alltså, budskapet Jesus lämnar till sina egna, till sin församling: Han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen.
Vi går till andra kapitlet, löftet de fått blev ett fullbordat faktum:
-När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra.. ..Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala. (Apg 2: 1, 4)
Sedan följer i detta kapitel en oerhörd predikan som vänder upp och ner på Jerusalem. Ett budskap som får människor att komma i syndanöd, ett budskap som är så präglat och fyllt av den helige Ande, att människor står där överraskade. Man mötte något på ett sätt man inte förväntat sig. För första gången i historien fick man höra evangelium predikas av andefyllda Herrens vittnen. Vem kan förmå något mot detta? Man ser direkt här att den urkristna församlingen, trots att de var enkla män ur folket och egentligen hörde till de marginaliserade, nu hade övertaget i Jerusalem. Man hade en total dominans. Och längre fram i de första kapitlen i Apostalgärningarna, ser man gång på gång vilket oerhört mottagande budskapet fick i Jerusalem. Vi läser i kapitlets sista vers:
-Och allt folket var dem väl bevåget.
Allt folket lyssnade och tog emot. I fjärde kapitlet kan vi läsa om hur Petrus och Johannes ställdes inför rätta. Det finns ett motstånd. Men motståndet man möter saknar egentligen betydelse inför  det uppdrag man har fått. Det är som små isolerade händelser i det hela. Man vet, man är förvissad om: Herren har gett oss ett uppdrag. Jerusalem har öppnat sitt hjärta, människor tar emot budskapet! Det är en tid av vederkvickelse, en tid av nåd då Herren bygger upp den urkristna församlingen i Jerusalem. Vi läser om att Petrus och Johannes blev förbjudna att tala i namnet Jesus. Makthavarna blev oroliga. Vi läser:
-Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg att straffa dem. (Apg 4:21)
Fiendskapen fanns där representerad, som den alltid gör i den här världen. Fiendskapen mot Guds ord, mot evangelium. Men det var Herrens tid. Allt folket prisade Gud för det som hade skett. Man hade fått möta den uppståndne Kristus genom den första församlingens förkunnelse och gärning. Detta ledde steg för steg till en fördjupad gemenskap. De som tog emot Jesus drogs till varandra. Vi kan läsa om hur man sålde sina jordagods. Man började se med andra ögon på sina egendomar, och delade med sig. Man fick upp ögonen för något som var långt mera värt. Man gav, såg till att det i församlingen inte fanns någon fattig eller rik. Man var ett hjärta och en själ i en daglig gemenskap, i ett nytt liv. Ett nytt liv där Jesus var i centrum.
I nästa kapitel kan vi läsa:
-Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.  (Apg 5:11)

Det var allvar. Det hade kommit människor som försökte rida på den här vågen – skaffa sig egna förmåner och välsignelser genom att bedra den helige Ande. Men den helige Ande var närvarande. Då blev alla genomlysta. Bara det som är äkta består. Det som är äkta blir renat genom Jesu blod. Det som är äkta, blir också format och danat för ett högre mål. Församlingen är inte av den här världen. Församlingen har helt andra kvaliteter. Vi läser vidare:
-Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång.  Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i stor ära. (Apg 5:12)
Återigen ser vi detta: Folket höll dem i stor ära. Det fanns en öppning. Det var Guds tid för Jerusalem. Det var Guds tid för evangelium, en tid av vederkvickelse, som var så välbehövlig. Församlingen fördjupades i sin gemenskap. Problemen kom, men man samlades på grund av vad Jesus gjort och vad han hade undervisat om tidigare. Detta blev nu förkroppsligat i den första församlingen.
I sjätte kapitlet läser vi:
-Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen. (Apg 6:1)
Det står att man blev fler och fler. Skaran förökades, och man organiserade upp sitt arbete, satte olika tjänster i funktion. Det gällde att se till att de olika behoven kunde mättas. Man hade en helt underbar, urkristen församlingsgemenskap i Jerusalem. Född av Gud. Var och en, fattig och rik, kom samman. Och där delade man med varandra. Det fanns ingen apostel som satt ovanför övriga syskon. Nej, alla åt vid samma bord. Brödragemenskap. En gudomlig agape representerad i Jerusalem genom församlingen. Vi får inte tappa bort att de var i en värld som uttalat var Jesu Kristi fiende. Vi läser budskapet som Petrus presenterar: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Budskapet var omvändelse. Det handlar om att vända om, lämna sina synder,  överlämna sig åt Jesus och bli en ny skapelse i honom. Låta döpa sig. De som kom till tro, de som kom samman var ett folk. De var födda på nytt och tillhörde Kristi kropp som föddes på Golgata. Det var grunden, och det var detta som medförde konsekvenserna då man tagit Jesu budskap på allvar. Man till och med tillämpade något som är mycket svårt att röra vid idag: Egendomsgemenskap.
Vi måste få med ett ord av Jesus, som sätter budskapet på sin spets, och visar hur omöjligt det är att anpassa budskapet till världen. Så här säger Jesus då han beder. Det är väldigt allvarligt:
-Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.  Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen. (Joh 17:14-18)
Vilken bön av Jesus! Det går inte att missförstå såna här verser. Om man ska ta Jesu budskap på allvar, så finns det bara en plats för församlingen. Det är att gå till Honom utanför lägret och bära hans smälek.

Vi återvänder till Jerusalem. Församlingen finns där. Och vi tänker att nu måste väl den här församlingen få växa och formas och bli en fast pelare för det kristna budskapet. Måtte den få växa i lugn och ro i Jerusalem, så att ännu fler får komma, så att ännu fler får bli glada! Men detta hände inte. Det hände något mycket drastiskt i Jerusalemförsamlingen. Det bottnar just i detta att budskapet som församlingen är bärare av representerar ett annat rike, som hör himmelen till. Det representerar ett rike som deklarerat krig emot denna världens furste. Och där går det aldrig att kohandla, och på något sätt försöka hitta en medelväg. Nej, det finns bara ett budskap. Omvändelse. Tro på Jesus, låt döpa dig till Kristus. Lägg synderna bakom. Det finns ingen annan ingång in i Guds rike.

Vi fortsätter läsa i sjätte kapitlet, och ser att motståndet formar sig. Man klarar inte att stå emot den ande, den kraft och himmelska visdom som finns representerad i församlingen. Man börjar då ta till förtal och lögner för att komma åt detta nya som är så stötande för makthavarna. Det som är så farligt för den världsordning som kommer. Men var det inte gott? Alla dessa gudfruktiga människor, som kanske slutade stjäla, slutade leva rövarliv, och nu istället blev ordentliga, var med för att bygga upp samhället på ett ordentligt sätt. Skaffa sig ett riktigt arbete. Men inte bara det, man började också dela med sig. Det fanns säkert alla möjliga slags människor som nu förenade sig i församlingen. Man söp inte, man slogs inte. Borde inte samhället tycka att det här var gott? Jovisst. Men det fanns en udd som man aldrig kunde acceptera. Församlingen talar om en sanning som står över alla andra sanningar. Församlingen säger så här: Summan av ditt Ord är sanning. I Psalm 2 läser vi:
-Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” (Ps 2:2-3)
Detta är ett ständigt återkommande scenario, där det handlar om kampen för Guds folk. Det här återkommer från en tid till en annan, då du börjar proklamera och leva Jesu seger. Börjar ta förkunnelsen om församlingen på allvar. Då möter du detta motstånd. Vi återvänder till Apg 6, där man konfronterades med Stefanus:
-Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade. Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud. De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora rådet. Där läto de falska vittnen träda fram. (Apg 6:10-13)
Lögner och förtal. Det var det enda man kunde förmå sig frambringa för att försöka stoppa evangeliet. Det var precis samma sak när man korsfäste Jesus. Till sist fanns det två vittnen som sa samma sak, men det var lögner, påhittade historier. Man förde honom till korset genom falska anklagelser.
Stefanus fick lida martyrdöden, och så kommer vi till Apg 8:
- Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.
Var det nödvändigt att det här skulle ske? Hade Gud på något sätt förlorat kontrollen över situationen? Helt plötsligt ser vi församlingen i Jerusalem vara på väg att krossas, tillintetgöras. De blev kringspridda. Inte på det sätt man själv hade planerat, men de blev ivägjagade på grund av en förföljelse. Jag kan inte hitta något i texten som uttrycker en klagan. Ingenting om att de på något sätt skulle ondgöra sig över vad som hade skett. Däremot kan man läsa om att de som blivit kringspridda förkunnade evangelium. Orsaken till förföljelsen; om det var Guds metod att få iväg folket eller inte framgår egentligen inte av texten, men en sak är säker: Missionsbefallningen står kvar. Och Gud måste ta till de medel som finns för att evangelium ska nå ut. För att människor ska få höra budskapet, och få se vad församlingen är. För att budskapet också kan förvandla deras liv.
Det är gott att vara i lustgården, att vara i Jerusalem och njuta av denna gemenskap. Att ha allting. Syskonen, undervisningen, bönerna, storfamiljen. Tänk vad gudomligt, när man läser i Guds Ord om denna syskongemenskap som finns. Men så sker något. En kastas hit. En annan får åka dit. Betyder det att vad Gud har gjort blir tillintetgjort, eller är det kanske så att du och jag behöver ruskas om ibland så att inte det vi har omkring oss blir ett mål, men att vi ser att det Gud har gett oss av församlingsgemenskap är medel för något som är så mycket större. Vi har ett uppdrag som inte får förfelas. Vi har ett uppdrag här i tiden att nå ut till människor. Du och jag har det så gott ställt. Vi har varandra. Men vilka är vi kallade till? Ska vi leva med varandra här och ha det gott, eller ska vi ta missionsbefallningen på allvar? Kanske lyfta upp vår blick och tillåta en och annan förändring i vår egen sociala trygghet. Låta svärdet gå över våra egna liv inför en utmaning som ligger därborta. Vi tänker att det här kan vi väl inte klara av. Jag vet inte hur det var i Jerusalem, men jag vet vad som står: De blev alla kringspridda. När man läser fortsättningen av det som skedde, att man kom till Antiokia och andra platser, då ser vi att Gud var med. Gud övergav inte Jerusalem, han övergav inte de andra platserna dit man begett sig. Människor blev välsignade av detta.
Vårt land Sverige har under olika tider varit med om vederkvickelse på grund av evangelium. Vi har en väckelsehistoria här i landet som är helt otrolig. Man ser hur väckelsen vissa tider varit så genomgripande att hela samhällen blivit lyfta upp ur träsket. Familjer som varit trasiga av alkoholen – pubar och krogar har fått slå igen för att människor fått möta evangelium. Detta är något som är väldigt gott för hela samhället när människor lyfts ur misären på detta vis. Det blir helt nya förutsättningar för ekonomin i landet. Folk börjar arbeta. Men vad händer? Man kommer till en punkt. Gud ger alltid tider av vederkvickelse. Det är nådatider då det gäller för oss att vara alerta. Höra ropen från nöden, och gå. Herre, här finns en öppning. Ska jag stå och titta på den öppningen tills den stängs igen? Eller ska jag göra något? Något som kan leda till förvandling för människor. Men så kommer man alltid till dessa tidpunkter då det börjar hårdna. Det blir svårare. Statsmakterna, myndigheterna börjar vakna och agera på olika sätt.  Jo, man tycker om all den sociala förbättring väckelsen förde med sig. Men det gäller att neutralisera den fasta tron människor har på Jesus och istället vetenskapligt eller på annat sätt försöka bortförklara allt som sker och få det till humanitära insatser. Så ger man sig in och börjar föra dialog med församlingar och samfund. Kom! Vi kan arbeta tillsammans nu! Ni får bidrag av oss, så hjälps vi åt med det här goda, sociala arbetet som berikar kulturen i vårt land.

Men förutsättningen för ett sådant samarbete, är att udden måste brytas av. Udden som är evangelium, den som handlar om omvändelse och frälsning. Detta har visat sig vara framgångsrikt fungerande vapen som inneburit att stora grupper av kristenheten har gett vika, och nu fungerar som en förlängd arm till det bibeln kallar för skökan. Det är väldigt allvarligt. En signal till oss om hur viktigt det är för oss att stå fast hos Honom, utanför lägret. Vi har här ingen varaktig stad. Vi är köpta med ett blod, och det blodet är vår räddning, alla människors räddning.
Hur gör man för att neutralisera? Man går väldigt listigt till väga i vårt land. Jag är så tacksam  till Gud för församlingen och kampen vi har fått vara med om. Jag minns hur det var i början av åttiotalet. Som mycket ung, redan 1977 kom jag med i Maranataförsamlingen på heltid. Något som jag aldrig ångrar. Det jag fick möta, satte prägel på mitt liv. I början av åttiotalet fanns det en väldig intensitet i kampen för att neutralisera evangelium. Det handlade om att ta bort udden, och man agerade på många olika plan. Ett listigt tillvägagångssätt man använde, som också fick ingång i många kyrkor var detta att nu skulle man gå emot allt som diskriminerade mindre grupper och utslagna. Så bildades grupper med hjälp av statsmedel. Det bildades inom kyrkor olika grupper där man satsade på en utvidgning av antidiskrimineringslagen. Det måste ju alla ställa upp på. Ingen vill väl diskriminera människor. Det här jobbade man igenom, och fick fram en antidiskrimineringslag i början på åttiotalet. Jag kommer ihåg 1981, 1982. Vi var ute på gatorna och delade ut pamfletter och flygblad där vi varnade för den här utvecklingen. Vi mötte ett kompakt motstånd. Dels från den homosexuella rörelsen, men också från kyrkorna. Man sa: - Vad håller ni på med? - Det där är väl ingenting att syssla med? - Vi ska väl predika evangelium, sa man. Det finns skeenden i historien. Broder Arne Imsen var så nitisk i denna kamp. Han skrev texter som vi publicerade, gjorde radioprogram. Vi gick till Storkyrkan, media  gjorde stora reportage. ”Slaget om Storkyrkan” stod det på löpsedlarna. Vad pågick i Storkyrkan? Jo, man hade mässa för de homosexuella. Parallellt arbetades lagförslaget fram. Ingen skulle tillåtas diskriminera andra. Det låter så vackert, men det är helt djävulskt. Så gick denna lag igenom. I samband med att denna lag gick igenom, märkte jag hos vår församlingsföreståndare Arne att han flyttade fokus för kampen. Då frågade jag honom. Vad händer? Ska vi inte fortsätta? Då sa han att det finns gränser som nu har överskridits. Det går aldrig att stoppa den flod som nu kommer att välla fram. Det här blev en riktig väckarklocka för mig. Vi hade här en kort tid som Gud gett. Genom sina profeter hade Gud varnat. Några som ställde sig i lejonets gap, kan man säga. Sedan forceras en gräns, och då öppnas hela avgrunden.
Egentligen är det inte så många år som gått, men vi kan nu se hur långt vi har kommit idag. Idag talas om tolerans på ett nytt sätt. När man läser ordböckerna om tolerans nämns att man kan tolerera saker man inte håller med om. Men idag när det talas om att tolerera, så kräver det att du aktivt stöder, exempelvis homosexualitet, omoralen och allt sådant som bibeln varnar för. Man ger sig inte förrän man har fått alla som arbetar offentligt, publikt att ge sitt aktiva ja till utvecklingen. Det är som psalmisten skriver. Evangeliet blir som bojor man vill slita ifrån sig. Evangelium blir träldom.

Jag har en fråga till dig. Om du vill sätta Jesus först i ditt liv, hur tror du att du skulle klara av exempelvis att arbeta som lärare i en skola i vårt land idag? Du skriver under ett anställningskontrakt där du accepterar att följa läroplanen, att följa de värderingar som sätts upp. Du ska gå igenom kurser i genuspedagogik. Allt är så anpassat till det nya, postmoderna samhället vi lever i. Allt vänds upp och ned. Ska du jobba som lärare eller inom barnomsorg, måste du skriva under på det. Det är helt oförenligt med att säga ja till Jesus. Om du går till en arbetsplats får du inte bekänna vem du tror på. Du får inte tala om honom som är ditt liv. Det är en verklighet. Men vad man däremot får göra och bör göra är att undervisa små, små barn om regnbågsfamiljer. Kan du tänka dig att vara en hängiven Jesu Kristi efterföljare, och samtidigt arbeta politiskt? Det skär sig direkt. Vi kämpar för olika riken, olika värden. Det finns partiprogram man skriver under på, allierar och identifierar sig med. Jesus sa: mitt rike är icke av denna världen.
Jag skulle kunna gå vidare. Tala om vården. Vi har en vårdsituation som är fruktansvärd. Man möter människor på sitt yttersta, och har skrivit under på att inte säga ett ord om Jesus. Inte en vägledande hälsning. Ingenting. Då kan man få sparken. Då kan man bli utan sin försörjning. Du kan inte heller bli präst om du älskar Jesus. Så är det idag. Då blir du genast ”avkragad”. Förlorar din anställning. Om du börjar leva evangelium. Det passar inte in i vårt kyrkosystem. Jag skulle kunna fortsätta och ta område efter område, och komma fram till konklusionen att älskar du Jesus, så kommer du att frysas ut ur samhället.  Då ser man dig som pesten själv. Det är evangeliets konsekvenser.

Den tid vi lever i idag, kallas för den yttersta tiden. Gud har gett oss tider av vederkvickelse. Vi får fortfarande arbeta. Vi får fortfarande ha våra möten. Men bibeln säger också: Natten kommer då ingen kan verka. Observera, det står alltså inte att man inte får, men ingen kan verka. Så länge dagen varar, ska vi utföra Hans gärningar. Men natten kommer. Och vi ser att den är i antågande. Ondskans krafter inriktar sig först och främst på den uppväxande generationen. Får man tag i barnen och kan forma barnens sinnen, så blir det så mycket lättare att genomföra dessa ogudaktiga reformer. Då är det också så mycket lättare att rikta hatet mot Herren och hans Smorde, och mot dem som vill gå hans väg. Samhällsklimatet har förändrats på väldigt kort tid. Förr kunde man tala om Jesus, men idag om man nämner ordet Jesus möter man mera hån. Vad är det där för fanatism? Tror ni fortfarande på det där? Är inte det där gammalt och förlegat? Man bearbetar de ungas sinnen genom skolorna. Staten arbetar målmedvetet på detta sätt. Den kan aldrig acceptera att du ger barnen Jesus. Och vi skickar dagligen våra barn till dessa institutioner. Vi ber till Gud för barnen och skickar dem i klorna på de ogudaktiga. Det får också konsekvenser. Vi har fått ett budskap anförtrott åt oss. Vi har fått barn. Ett ansvar. Bara vi får ha skolavslutningen i kyrkan, så är det bra. Det är ungefär vad debatten brukar handla om. Varje år återkommer den. Då skrivs några rader i media. Nu är det en rektor som sagt ifrån. Vi får inte ha skolavslutningen i kyrkan. Timmen innan sommaren eller jullovet träder in. Och de kristna rasar: Vi vill ha vår skolavslutning i kyrkan! Och så går hela året, dag efter dag. Hur många skoldagar är det? 175, eller något sådant. Och så skickar man sina barn att indoktrineras i skolan, medan man själv jobbar på sin karriär eller sitt arbete. Det liv man lever tills det inte finns utrymme för något mera.
Man tackar Gud för utbildningen. Men du: Jesus kommer. Jag har nu varit litet utmanande. Kanske jag sagt för mycket. Men jag upplever en väldig nöd. Jag tänker på församlingen, jag tänker på vårt uppdrag. I Matteus 24. har vi först alla dessa frågor som lärjungarna har till Jesus. Om vad som ska ske i den yttersta tiden. Tecknen som ska visa sig. Och vad och när det ska ske. Jesus börjar varna. Se till att ingen förvillar er! Var på er vakt! Det måste finnas en anledning till att vi ska vara vaksamma. Jesus själv säger: Vaken! Det ska komma många i mitt namn. Bedrägerierna är så stora. Allt för att dra dig bort ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus, och leva i en sann efterföljelse. Sedan säger han så här:
 - Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. (Matt 24:9) Det här säger Jesus om något som ska komma. Han säger inte: nu ska vi be att ni undslipper det här; att utvecklingen blir annorlunda. Nej, han säger: det här kommer att ske. Längre fram läser vi: - Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. (v 14)
Vad läser vi ut av detta? Vi ser hur hatet mot Kristus ökar i samhället. Den som säger att Jesus är den absoluta sanningen, ryms inte inom någon utbildning eller inom någon offentlig anställning. Detta är ett faktum i våra dagar. Hatade av alla. Varför? För mitt namns skull. Det är namnet Jesus det handlar om. Börjar du kompromissa med namnet Jesus, ge det lite mindre betydelse och anpassa dig, då kan du lyckas med både ett och annat i tiden. Men du förlorar istället din själ.

Vad säger detta oss? Budskapet om riket ska bli predikat som ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska änden komma. Det finns ett slut. Det finns en tid som håller på att ta slut. Vi är mitt i den tiden. Nådatiden snart är liden, sjunger vi. Jesus, brudgummen är här. Syskon, låt oss ge våra liv till honom. Låt oss överlämna oss helt och oförbehållsamt till Herren Jesus Kristus, och säga: Herre, ske din vilja med mitt liv. Hjälp mig Herre, att komma ut ur min lustgård. Lustgården är något väldigt fint. Höga Visan ger en helt underbar undervisning om lustgården. Den här gemenskapen som finns mellan dessa älskande parter. Det gudomliga, rena som vi får uppleva i vår församlingsgemenskap. När vi får förnyas, bli vederkvickta med allt detta som Gud ger. Men det finns också en nöd. Det finns en nöd utanför. Ska vi stanna kvar i vår lustgård, eller ska vi gå ut? Ibland får jag en tanke, det blir som en bön: Herre, låt det brisera en bomb mitt ibland oss, som ruckar på vår invanda tillvaro, vår vardag. Så vi börjar tänka på ett nytt sätt, så vi kan komma ut. Vi har så kort tid kvar. Har du den bönen? Herre, här är jag, sänd mig! Använd mig!

Kommentarer

Marguerite sa…
AMEN,
Tack för allt välsignat som du delar med dig av,Berno!!!
Ha en fin och skön Tisdag och hälsa alla trossyskonen!!!
KRAAAM!!!
Berno Viden sa…
Tack för kommentaren. Hälsa din familj så mycket.