Hedin: – Generellt inom Pingst har vi en klassisk baptistisk hållning. Jag menar att Katolska kyrkan och andra samfund har en tradition gällande dopet som vi måste ta hänsyn till och respektera. Min personliga reflektion är att om en person levt i sitt barndop och där tron bekräftas av dennes liv och bekännelse, så gäller dopet såvitt det skett i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Ska dop ändå ske genom nedsänkning, antingen för att medlemskap eller för att personen själv önskar det, är det enligt mig ett bekräftelsedop och inte ett omdop. ViD
Kommentarer
Dopfrågan är en svår punkt. Själv har jag alltid ansett att om de baptistiska kyrkorna kan erkänna de som är barndöpta som kristna... så bör vi barndöpande kyrkor tänka över lämpligheten av barndopet i ett sekulariserat land. Inte giltigheten utan just lämpligheten.
Missionskyrkans och Metodistkyrkans val att gå samman med Baptistsamfundet ritar ju om den ekumeniska kartan. De två samfunden har ju långtgående samarbetsavtal med Svenska kyrkan, och de flesta hade nog förväntat sig ett samgående åt det hållet. Hur dessa avtal nu ska hanteras återstår att se. Likaså hur dopfrågan ska lösas inom det nya samfundet. Både M och M tillämpar ju barndop. Missionskyrkan har visserligen även vuxendop och döper om den som de döpt som barn om så önskas... Metodistkyrkan tror jag inte kan tänka sig döpa om...
Det är tydligt belagt redan i skriften att man döpte hela familjen - även barnen. Så fort det fanns en kristen miljö, en församling där barnen kunde fostras in i tron började man med barndop.
Man ville ge sina barn den finaste gåvan av alla!
Det är så trist med den här typen av "vi har rätt och alla andra är avfällingar"- resonemang. I synnerhet i en tid då alla kristna borde söka sig till varandra!
Det kommer alltid att finnas olika tolkningar av teologiska frågor. Man behöver inte fördöma varandra för det.
I t ex de ortodoxa kyrkorna sänker man ner barnen, vilket oxå gjordes långt fram i vårt land. Därför de stora dopfuntarna från medeltiden.
Men på flera ställen i Apg nämns att man döpte någon "och hela hans hus". Vi vet från tidiga skrifter att barn räknades med.
Man gör olika tolkningar. Jag skulle naturligtvis kunna falla i samma grop och börja förfasa mig över hur man kan överge det som varit den samlade kyrkans lära sen apostlarnas tid... Vända och vrida på den grekiska texten, dra parallellerna till GT och sen skrika högt att bara jag har rätt.
Men det skapar ingen enhet i Kristus.
Jag kan leva med att andra gör sina egna tolkningar, även om jag inte delar dom. Men jag sörjer över att man stirrar sig blind på den svenska översättningen, väljer ut de bibelord man gillar och avvisar allt annat.
Ledande teologer inom pingst och baptismen vågar alltmer se att det kan finnas olika tolkningar lika hedervärda. På samma vis kan protestanter och katoliker närma sig varandra i respekt utan att behöva ge upp sina dogmer.
Har vi råd att inte möta varandra där vi kan mötas?
Sen får teologerna säga vad de vill då vandrar jag hellre ensam med Jesus än i en enhet som inte har ordet på sin sida.
Det enda man härvid kan åberopa är en diskussion, som biskopen hade med en kvinna, tillhörande en villfarande sekt från Frygien i Mindre Asien. Och det var ej fråga om dop av späda barn utan av en flicka på 8 år.
Man har f. ö. av uttryck från kyrkofäder före Terttullianus sökt pressa fram stöd för barndopsteorin. Men det är, minst sagt, synnerligen svaga och osäkra argument man fått fram.
Hela boken "Dopet i historisk belysning" finns att läsa på http://bibeltemplet.net/Dopet.html
Jag skulle kunna dra fram andra skrifter, texter, avhandlingar mm. Men jag är inte ute efter att ta ifrån någon sin uppfattning.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att kristendomen i Sverige är på tillbakagång och vi har inte råd med att fördöma varandra när vi inte är överens.
Artikeln i Världen Idag andas denna vilja att se det vi har gemensamt istället för att komma med förkastelsedomar.
Vi har länge haft ett gott ekumeniskt klimat. Jag har själv kallats att predika i frikyrkor, många frikyrkliga har varit med i mina bibelstudiegrupper. Jag har fått andlig vägledning av en frikyrkopastor vid några tillfällen. De katolska systrarna och ortens pingstförsamling hade gemensamma projekt...
Men jag sörjer över att vi är tillbaka i 70-talets polimiseringar där man bara vill övertyga inte ha dialog.
Tror inte det här handlar om 70-tals polimiseringar. Däremot kanske om vederdöparnas övertygelse, eller baptisternas kamp i mitten av 1800-talet som tog troendedopet så allvarligt att man trotsade myndigheter och kyrka och lät döpa sig till Kristus, trots landsförvisningar och annan förföljelse. Baptister förvägrades gifta sig, barn räknades som oäktingar. Myndigheterna tillsammans med kyrkan ordnade tvångsdop då föräldrar vägrade låta döpa sina nyfödda barn.
Vad var grunden för en sådan stark övertygelse? Man läste Bibeln och lät sig övertygas.
En sådan gemenskap är värt att kämpa för. Inte dagens kyrkoekumenik med minsta gemensamma nämnare som bas.
Dialog är idag ett modeord. Ifråga om barndop, tar den oss inte framåt,utan bakåt. Men det är inte vår fromhet som tar oss till himlen, utan vår trohet mot det sanna livets ord
Ja, man kan ju börja med att läsa kontexten. Det står om fångvaktaren i Filippi att han blev glad över att "hela hans husfolk hade kommit till tro" (observera - "kommit till tro" - alltså inte den nödlösningen som barndöpare har om att spädbarn har en medfödd tro). Det står om att hela Lydias husfolk betjänade Paulus och Silas. Vad gjorde familjens spädbarn för att hjälpa till där, tro?
Det står ibland att "hela staden" reagerade på apostlarnas förkunnelse o.dyl. Menas det då alla spädbarn, hundar, rosor och stenar? Eller är det ett samlingsuttryck, som alla förstår om man bara vill?
Det är sant att tempus inte anges i bibelordet "Den som tror och blir döpt" - men det nämns båda delar. Så den ena utan den andra är inte nog.
Om dop hade frälst sakramentalt, kunde vi bara slänga dopvatten i alla hav, och vänta på att folk badar. Vips, så var alla frälsta. Jag hårdrar - det är sant - men det finns ingenting i barndopsteologin som motsäger ett sådant handlande.
//Paulus
I övrigt tänker jag att barndop är för föräldrarnas skull medan vuxendop är en persons egna val. Kanske fel tänkt men jag tänker så. Är själv döpt på båda sätten, barn också.
Att låta döpa sina barn i Jesu namn känns inte som alldeles galet ändå tänker jag. Men det här kanske bara är en smygbörjan på riktigt allvarliga saker. Börjar man att rucka på olika saker så kan vad som helst hända efterhand...
Hur som helst. Hoppas att du har en trevlig sommar med alla de dina Berno
mvh Hulda
Att döpa handlar om att begrava, doppa, dränka i vatten något som man gör sig av med, det gamla livet. Enligt Svenska kyrkans trosbekännelser så är innebörden i barndopet att man driver djävulen ut ur barnet, även om man idag inte använder sig av de ordvalen. Min frågeställning blir då följande: Varför döpa ett barn som redan hör Guds rike till? Bättre att göra som Jesus gjorde; välsigna barnen.
"Driva ut djävulen ur barna?" Är det det som är syftet? Men det låter ju fullkomligt vansinnigt. Världen är bra snurrig. Jesus sa ju låta barna komma till mig, inget annat.