Kristenheten älskar kyrkobyggnader

Gud bor inte i någon kyrka...
Kalmar investerar mer än 100 miljoner kronor i Domkyrkan!
Kristenheten älskar omge sig och stoltsera med kyrkobyggnader och helgade föremål. Så fort en ny församling planerar startas är oftast ett av huvudmålen att bygga en kyrka och anställa personal. Inget av detta är dock bibliskt och attributen saknar helt och hållet rötter i Nya testamentet. Om dess rötter inte är kristna, vilka rötter har då dessa byggnader med eller utan tinnar och torn, och som finns precis överallt och som har gett människan en sådan vrångbild av kristendomen?

Gamla testamentet undervisar om templet, prästerskapet och offren, men såsom skuggbilder avseende en mycket större verklighet; Jesus Kristus, han som är templet, översteprästen och likaså det perfekta felfria offret personifierad. Jesus uppfyllde allt i sig själv och satte därmed punkt för skuggbildernas värld. Dock fortsatte judarna sina ceremonier även efter Jesu död och uppståndelse, och man vårdade om det tempel där Gud själv låtit förlåten rämna uppifrån och ner, som ett tecken på att allt nu hade fullkomnats i Sonen, i och med den försoning han åstadkom på Golgata.

På samma sätt som judendomen hade sitt tempel (vilket egentligen var en kompromiss utanför Guds ursprungliga plan), lär historien att även grekisk-romerska hedningar hade sina tempel, med prästerskap och offer.

In i denna hedniska värld, omgiven av synagogor och hedniska tempel, föddes kristendomen till liv; den första religionen någonsin utan vare sig mandat eller behov av att bygga något jordiskt tempel! De kristna visste att de i sig själva är en Guds boning – ett Guds hus.

I Nya testamentet talas aldrig om församlingen som en byggnad i form av tempel eller liknande verk uppfört av sten eller trä. Man samlades i hemmen – utan präster – utan speciella reningsriter – utan offer. Först under kejsare Konstantins tid på 300-talet, började det växa upp sakrala byggnader och ett professionellt prästerskap, där också Herrens måltid förvanskades till ett magiskt offer. Det är från den tiden man för första gången i historien kan läsa om hur uttrycket 'kyrka' kanoniseras och appliceras på en byggnad: "En kyrka är en sakral byggnad ämnad för tillbedjan.”

Men redan under 200-talet finns historiska exempel på hur kristna började anamma den hedniska riten att venerera och minnas de döda martyrerna. Det var förföljelsetider och man började be för de avlidna 'helgonen', något som sedan blev bön till dem. Man tillredde speciella måltider och förutom hemmen kom nu också successivt gravgårdarna att bli mötesplats för de kristna. Man ville vara nära sina marterade syskon, varför man åt och tillbad där.

Platserna började sedermera ses som heliga och monument började byggas, precis som den hedniska seden var. I Rom dekorerades katakomberna med kristna symboler och kyrkofadern Clements av Alexandria (150-215) var en av de första att stödja bruk av föremål vid tillbedjan. På samma sätt som hedniska präster gjorde, började nu kristna att hylla de heliga martyrernas kvarlevor.

En konklusion av 200-talets kristna historia är att det blev vanligare att tillbe vid helgade platser och med användandet av helgade föremål, vilket hjälpte till att öppna för införandet av hedniska riter.

Ett mörkt blad i kristendomens historia står den romerska kejsaren Konstantin (285-337) för. Det var svåra tider för de kristna och frestelsen att ge upp viktiga sanningar för att bli erkända i samhället var alltför stor. Kejsare Konstantin var och förblev dock hedning till sin död, trots sin omvändelse, vilken inte kan ses som annat än taktisk. Från det att han var kejsare i hela det romerska imperiet började han ta tillvara de kristnas kapacitet. Kristendomen blev för första gången i historien en erkänd religion och man började bygga kyrkor i en rasande fart. På samma sätt som judar och hednareligioner hade sina tempel fick nu också kyrkorna sina byggnader värdiga en kejsare att besöka.

Konstantion fortsatte, trots att han konverterat till kristendomen, att hylla solguden, resa upp statyer med sin egen bild, mörda sina barn etc. Under titeln Pontifex Maximus fortsatte han även vara överstepräst i hednatemplen fram till sin död. Det finns ingen som historiskt sett har åstadkommit ett så påtagligt och snabbt avfall hos de kristna, genom att blanda hedendom med kristendom, som det Konstantin lyckades med. Kyrkor som byggdes gavs ofta namn efter heliga män som levt tidigare, precis som seden var med samtida hednatempel. Över gravarna började man bygga upp heliga platser, som exempelvis St Petrikyrkan i Rom.

Här ser vi ursprunget till helgade byggnader. Det går inte att finna några som helst rötter därtill från den tidiga kristendomen, och det har heller aldrig givits den kristna församlingen något uppdrag att bygga tempel. Däremot är ursprunget till vad vi idag kallar kyrkor och tempel ren och skär hedendom. De kristna kyrkor som byggdes med det romerska imperiets medel dekorerades även med hedniska symboler.

Inget av alla dessa ståtliga tempel som byggdes var lämpade som samlingslokal för en sann kristi församling. För det första hjälpte byggnaderna till att befästa den åtskillnad som skapats mellan det nyuppfunna kristna prästerskapet och folk i allmänhet. Byggnaderna var så storartade att det krävdes speciella reningsriter för att överhuvudtaget få gå in. En av de första arkitekturkonsterna som användes av Konstantin var basilikan, en stil tagen direkt från grekiska hednatempel. I form var basilikan byggd för att lyssna till en person som talar till övriga. Det fanns tydliga avgränsningar mellan prästerskap och vanliga medlemmar. Templets mest heliga plats var där altaret byggts, med dess reliker och eukaristin, något som enbart prästerskapet hade tillträde till. Biskopens stol kallades Cathedra, från vilket uttrycket ex cathedra kommer – från tronen. Sedan följde de äldstes stolar, diakonernas, allt i en väl markerad rangordning.

Även om stilen kan kännas främmande för oss idag så fungerar i stort sätt varje evangelisk kyrka på liknande sätt, med speciella stolar och avdelningar för pastorer etc, allt indelat i positioner. Rötterna kommer från grekisk hedendom och har ingenting med nytestamentligt Gudstjänstliv att göra.

En bister konsekvens av församlingarnas anpassning till det Romerska rikets kulturella och religiösa liv var att mötena blev professionella, ceremoniella och teatraliska. En katolsk historiker skrev att: “många vanor från det antika kulturella Rom introducerades i den kristna liturgin - - - Även ceremonier till kejsarens gudomlighet infiltrerades i kyrkans möten.”
Första tidens kristna tog bestämt avstånd från att leva efter en hednisk livsstil, men nu hade man blivit en institution, erkänd och favoriserad av imperiet, och därmed också en del av kulturen. Ett stort bevis på det stora avfallet från kristendomens nytestamentliga rötter är just kyrkobyggnadernas historia, eller historien om hur kristendomen adopterade den hedniska kulturen.

Avfallet från den sunda trons lära och liv som successivt haft sin ingång i kristenheten fram till dess att den blev erkänd av kejsare Konstantin, tar nu ett jättekliv in i människors medvetande och denna nya era erövrar världen på mycket kort tid. Men det är inte den församling som Herren Jesus talar om, den som skulle vara ett ljus i världen och ett salt på jorden, utan en förstatligad och förvärldsligad kyrka. Kyrkor började byggas över hela Europa samtidigt som folket blev utan evangelium. Motsägelsefullt men sant. Kyrkan med sin hierarki och totala makt över människor såg effektivt till att ingen någonsin fick höra det glada budskapet om Jesus. Gud blev en Gud som är onåbar i sin makt, något de miljöer man skapade med gotiska katedraler, färger, makt och mystik, manifesterade. Kristendomens erövring av Europa är ett mörkt blad i vår historia.

Reformationen kom, likaså tryckkonsten. Stora omvälvningar ägde rum och genom att Bibeln översattes till olika språk och dessutom började tryckas i mängder, kom fler och fler att vakna upp från det religiösa ok som vilade över Europa. Dock fanns det grundfrågor gällande tron som Luther, Zwingli, Kalvin och andra av reformatorerna inte gjorde upp med, men däremot snarare befäste. Dit hör prästerskapets funktion, liturgin, barndopet och kyrkobyggnaderna. Historien lär att Luther visserligen förstod att då Guds ord talar om 'församling' och 'kyrka' så är det något helt annat än en byggnad som avses, men traditionens makt – under 1000 år – segrade.

Om man idag går in i en evangelisk kyrka och börjar studera dess funktionalitet med tanke på liturgi, så finner man förvånansvärt få skillnader från 300-talets kyrkor. En kyrkobyggnad har tydliga avgränsningar mellan agerande (pastor, präst) och mottagande (församling). På liknande sätt är det vi kallar en vanlig möteslokal utformad. En talarstol och några plaster för musiker, kören och talare, avgränsad från den åhörande delen av församlingen, som sitter på bänkar eller stolsrader och tittar de flesta av mötesdeltagarna i ryggen.

En sak är säker: I Nya testamentet var den här typen av Gudstjänst totalt främmande. För det första proklamerade apostlarna: Gud har ingen kyrkobyggnad och han bor inte i en stenkoloss. För det andra: När församlingen kom tillsammans hade var och en något särskilt att meddela. Miljöerna där man samlades var anpassade för att dela gemenskap med varandra och det var lätt för var och en, från den plats man satt, att tillföra mötet en sång, en psalm, en bön, något till undervisning etc. Församlingsliv var familjegemenskap med trons syskon, utan professionellt prästerskap och utan helgade byggnader. Man samlades i hemmen, kring Ordet och bordets gemenskap.

Fortsättning följer snart...
Relaterat: Dagendebatt, En församling kan finnas i ett hem

Kommentarer