- Driv djävulen ut ur barnet!

Ekumeniskt dop - vilket bedrägeri!! Tragiskt nog är det inte mycket som skiljer dagens pingströrelse från Svenska kyrkan. Vore mycket mer hederligt att slå samman båda samfunden till ett och sluta hyckla om att "man ska vara trogen sin egen tradition".

Ännu denna dag lär Svenska kyrkan att då ett barn begjuts (eller nedsänks) så driver man djävulen ur dess kropp. Bibeln däremot lär att barnen hör Guds rike till! Arvsyndsläran som tillkom för att försvara ett obibliskt barndop är djävulsk.

Så här skriver Nathan Odenvik i skriften Dopet i historisk belysning (mycket läsvärt!):

Under århundraden hade katekumenerna avlagt sin trosbekännelse i samband med dopet och offentligt tagit avstånd från synd och värld. En praxis, ett »dopritual», om vi så får säga, hade blivit fastställd.

Men nu skulle ett nyfött barn »döpas». Hur skulle man då göra med den offentliga bekännelsen? Jo, man fann på råd. Man skaffade dopborgensmän, faddrar, som i allt skulle svara och ansvara. Cyprianus och de andra kyrkofäderna lärde, att ett barn, när det kom till världen, var uppfyllt av en ond ande; det var djävulens barn, Satans egendom. Denna djävulska ande måste genast drivas ut ur barnet, och det kunde endast ske genom dopet.

- - -

Vid en dopförrättning enligt det nu proklamerade spädbarnsdopet gick det till på följande sätt: Dopförrättaren vände sig till barnet och utropade: »Jag besvär dig, du orene ande, att du far ur denna tjänare (tjänarinna), och känn din dom, du fule djävul! ... Så fly nu bort, du orene ande, och hav icke mer att skaffa med denna Guds tjänare (tjänarinna)!»

Men därmed var ej Satan fullständigt nedriven. Barnet självt måste avsäga sig djävulen. Dopförrättaren frågade det därför: »Avsvärjer du djävulen?» Och faddrarna svarade: »Ja». »Och alla hans verk?» fortsatte dopförrättaren och fick samma svar. »Och allt hans väsende?» - Faddrarna svarade återigen »ja».

Nu ansågs djävulen verkligen ha blivit utdriven. Det lilla barnet var en Guds egendom, hade befriats från alla onda andar och upptagits som medlem i den heliga kyrkan, i Guds församling.

- - -

De katolska missbruken vid dopet och ceremonierna i gudstjänsten över huvud hade pågått i 1.200 år, när Luther trädde fram och började uppta striden mot påvedömets grova villfarelser. Då var det många, som trodde och hoppades: Nu skall vi väl äntligen bli kvitt katolikernas styggelser.

Men vad hände?

Vår store reformator bibehöll icke blott barndopet utan också nästan alla katolska dopceremonier och därtill även en mängd andra gudstjänstbruk, vilka sålunda kom att införlivas med den protestantiska kyrkan såsom ett arv från katolicismen.

Luther följde grundsatsen: Vad som - beträffande ceremonierna - icke uttryckligen förbjudes i den heliga Skrift, det kan man behålla.
Det var en mycket olycklig princip. Dess konsekvenser leder till rena orimligheter.

Så kom det sig, att alla katolska dopmissbruk - på ett undantag när - infördes i Lutherska kyrkan, såsom djävulsbesvärjelsen, barnets egen (faddrarnas) avsvärjelse av djävulen, salt, ljus, korstecken osv. Vad Luther avlägsnade var endast spotten i ögonen och fingrarna i öronen. - Som redan antytts fick också många andra av påvedömets gudstjänstbruk plats i lutherdornen.

Calvin ville ha en renare gudstjänst ocli sökte få bort flera av ceremonierna. Likväl sade man om honom: »Han har endast sågat av grenarna på det katolska trädet; stammen och roten är kvar.»

- - -

Vår förste reformator Olaus Petri hade såsom Luthers lärjunge vistats i Tyskland under genombrottsåren. År 1529 utgav han Sveriges första kyrkohandbok. I den följde han i allt sin store lärare. Härigenom kom hela det katolska dopritualet in i svenska kyrkan - med undantag av den detalj, som Luther själv utelämnat. Men icke nog därmed.

Här liksom i Tyskland kom gudstjänsten i övrigt att präglas av de många katolska ceremonierna. På grund av den ståndpunkt, som reformatorerna intog till ceremoniväsendet, fick detta ett dominerande inflytande på vår egen gudstjänstordning - ett förhållande, som vi får lida av än i dag. Vi har i vår svenska kyrka mer katolskt, än man i allmänhet har en föreställning om!

Laurentius Petri, vår förste lutherska ärkebiskop, en yngre broder till Olaus, fick uppdraget att utarbeta Sveriges första kyrkoordning (kyrkolag). Den utkom 1571. Då han under arbetet därmed kom till det katolska dopritualet, resonerade han som så: I 1.300 år har djävulen utdrivits ur barnet vid döpelsen. Icke kan man då ändra något i den saken. Och de andra ceremonierna har lika lång hävd. De kan därför ej heller avlägsnas från vår gudstjänst.

Därmed hade katolsk dop- och gudstjänstordning fastställts såsom lag för Sveriges kyrka.

- - -

Hertig Karl, sedermera konung Karl IX, var reformert. Han ville förenkla gudstjänsten och avskaffa en del ceremonier. Särskilt anstötlig fann han djävulsbesvärjelsen i dopet vara. Såsom konung krävde han, att detta urkatolska bruk skulle avlägsnas från vår kyrka. Så mäktig Karl IX än var, lyckades han dock ej bryta biskoparnas motstånd. De var honom för starka. Det enda kungen förmådde genomdriva var en obetydlig förkortning av besvärjelseformeln. Han lyckades emellertid få bort ett par av de »små» missbruken: salt i munnen, ljus i handen. Men sedan var det stopp.

En ny kyrkohandbok i stället för Olaus Petri gamla hade sedan länge varit nödvändig. Den var redan utarbetad och innehöll det katolska dopritualet - endast Karl IX:s namnunderskrift saknades. Konungen vägrade emellertid att underteckna, när inte ens besvärjelseformeln fick strykas. Följden blev, att ingen ny kyrkohandbok kom ut, så länge Karl IX levde. Men Gustav II Adolf skrev sitt namn under.

Så kommer vi till envåldshärskaren Karl XI. Även han krävde: Bort med djävulens utdrivande vid dopet! Men icke ens han, den absolut enväldige, lyckades övervinna motståndet hos riksdagens prästestånd.

- - -

Katolikerna fasthåller konsekvent vid det liksom vid alla andra missbruk.

Lutherska kyrkan klamrar sig fast vid barndopet och vid pånyttfödelsen i detsamma.

Frikyrkofolket i stort behåller ceremonien utan att tro på dess magiska verkan.

När skall vårt lands frikyrkliga som en man resa sig och lämna denna kvarleva från katolicismen?


(Utdrag ur Dopet i historisk belysning av Nathan Odenvik. Hela skriften finns att läsa här.

Kommentarer

DeDu sa…
"Arvsyndsläran som tillkom för att försvara ett obibliskt barndop är djävulsk."

Hrrm..här tror jag nog att djävulen måste drivas ut. :)

Visst finns det missbruk, men arvsyndsläran är dock biblisk.

Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7)