Julafton 2009

När klockan närmade sig 10.30 stod jag och trängdes med en massa folk vid ett av Dominikanska Republikens större fängelser. Ingen får komma in bakom murarna utan att först ha identifierat sig och passerat en många gånger förödmjukande kroppsvisitering. Kön ringlade sig lång och det vara bara att finna sig i situationen. Så småningom kom jag dock fram till dörren där det står "DNCD control", beteckningen för landets narkotikarotel. Väl inne i visiteringen säger kontrollanten till mig: -Pastor, varsågod... och vinkar förbi mig. Fin julklapp, hann jag tänka, innan jag något lättad vandrar vidare in i fängelset, som förutom de hundratals besökare som kommer för att fira jul med sina anhöriga, huserar fler än 3000 fångar.

Man måste ta sig igenom flera långa korridorer på vägen till fängelseförsamlingens lokaler. Många av fångarna som jag kommer väldigt nära då jag meter för meter tränger mig framåt tittar med vädjande blickar och utsträckta händer. -Ge mig något... Ingen kommer och besöker mig... Fängelset har långt ifrån svensk standard...

Till sist når jag fram till församlingen med namnet Pred. 4:14 vilket är som att komma in i en oas mitt i ett ghetto. Sången från ett hundratal fångar lyfter taket och det blir försmäktande höra hur de i tacksamhet till Jesus vittnar om sin vunna frihet, fångar som de är. Utstrålningen går inte att ta miste på. Jesus ÄR svaret!

Direkt då jag kommer in i mötet kallas jag fram till Lakay, föreståndaren, som helt kort säger: -Bra att du kom, nu får du predika.
Mötet fortsätter och det var verkligen meningsfullt att denna julaftonsdag 2009 få dela med sig av budskapet om varför Gud sände sin son i världen; det var inte för att döma utan för att världen skulle bli frälst genom honom och att vi idag väntar Jesu andra tillkommelse. Efter predikan sjöng vi tillsammans: "Du kan få frid och ro mitt i stormen..."

Fortsätt att bedja för våra vänner i Najayofängelset.

Kommentarer

Berno - hälsa alla mina vänner och syskon i Najayo från mig nästa gång du träffar dem (om det är någon av de som jag kände kvar). Det var en stämningsriktig beskrivning du gav, som fick mig att än en gång tänka på vännerna som kämpar en ojämn men segerrik kamp i fängelset.