Att Haiti är ett av världens fattigaste länder har skapat stora flyktingströmmar till Dominikanska Republiken. Av de drygt 1 miljon haitier som tagit sig över gränsen är det endast ca 5 % som har papper på att de existerar. De papperslösas situation leder till att barnen inte accepteras i dominikanska skolor och hamnar således helt utanför systemet. Comunidad Maranata arbetar sedan några år tillbaka i Palave med att erbjuda skolgång till barn som annars inte har någon chans att lära sig läsa och skriva. I dagarna planerar Comunidad Maranata att bygga ett nytt skolhus med tillhörande läkarstation och samlingssalar. Platsen finns att se på ett Youtube-klipp här.En av församlingens missionärer, Veronica Vidén,som varit med i skolarbetet i Palavé sedan starten, gjorde nyligen en resa till Haiti. Läs gärna hennes rapport här nedan:
Veronica rapporterar från Haiti (Juli 2009)
Bonswa! (god eftermiddag)
Så nära, men ändå så väldigt annorlunda. Att besöka Haiti var en mycket spännande upplevelse, och att skillnaderna skulle vara så stora precis vid gränsområdena hade jag inte anat. Det var som att träffa ett helt nytt folkslag, trots att jag dagligen umgås och arbetar med haitier. Att träffa en haitier i Palave, eller på stan här i Santo Domingo, är som att träffa en människa som gått vilse, som går runt i främmande land och inte kan leva ut sin identitet. Min bild av haitierna förändrades starkt efter min tredagars resa in i grannlandet.
I tisdagsmorse tog jag bussen upp till den lilla gränsstaden Dajabon, fem timmars färd, där jag möttes upp av Andrea (Yefreys mamma), varefter vi passerade gränsen, dock efter mycket diskussion och strul med gränsvakter och tullpersonal. Även om man har alla sina papper iordning, kan betala visum etc, så måste man alltid strula lite. Det är så allt fungerar, det är så det ska vara verkar det som. Som utlänning betalar du ett turistvisum på 25 dollar, medan du som haitier inte har några problem att komma in i Haiti, men däremot om du ska ut, då är det värre. Många haitier har inte råd att muta sig ut, vilket är vanligt, så man använder sig av andra vägar och korsar gränsen vandrandes över bergen. Där är bevakningen skärpt numera, vilket innebär att det ibland sker dödsskjutningar
då någon haitier försöker komma över. Jag kom till slut in i landet, och med motorcykel åkte vi sedan till det område där Andreas pappa och familj bor. Hennes pappa är sjuk i Parkinson, och syftet med hennes resa var dels att hälsa på honom, och dels att hämta hem sin son, Peterson. Skriver mer om honom snart. Syftet med min resa var att hälsa på Andrea och så passa på att lära känna landet lite.Haiti är med sina dryga 9 800 000 (2008) invånare ett av världens fattigaste länder. Jämfört med Haiti är Dominikanska Republiken inom många områden ett välmående i-land. Skillnaderna är stora, och jag märkte dem genast då jag kommit över gränsen. Andreas familj bor i ett område alldeles intill gränsen, där majoriteten av invånarna försörjer sig på försäljning, som gränshandel oc
h handel vid stora marknader. Detta område drabbades för snart två år sedan av de tropiska stormarna Noel och Olga varefter all elektricitet bröt samman, och då det ännu inte reparerats har man under dessa två år levt helt utan el. Att gå ute på kvällarna är en direkt livsfara, då man inte ser handen framför sig, och kriminaliteten är hög.Allt kostar för haitierna. Vatten, som de får bära i hinkar från närmsta pump, de gemensamma
duscharna, då man inte har egna, och till och med för att ladda mobilen får du betala 10 gourde( gourde är Haitis valuta, något svagare än den dominikanska peson). Då det inte finns el är det de få med bensindrivna elaggregat som kan erbjuda denna service. Livet är märkbart hårdare på denna sidan av ön, och man är, till skillnad från dominikanerna, i ständig rörelse och aktivitet. Att sova siesta är det ingen som har tid med. Man utnyttjar varje stund för att samla in de få gourdes man kan.De har en fattigdom, men en mycket rikare historia och kultur än dominikanerna. Deras bakgrund har gjort dem mer sammansvetsade, och de är ett mer enat folk. De är väl medvetna om sin fattigdom, men har en stolthet som jag aldrig sett hos någon dominikan. Ingen ska komma och tycka synd om dem, ingen ska känna medömkan. Vid flera tillfällen då jag
fotograferade området fick jag arga kommentarer som: "Du kan inte komma hit och ta bilder, som du sedan visar upp för resten av världen, så att de ska se hur fattigt vi lever och tycka synd om oss. Plocka undan kameran!". I övrigt är de mycket gästvänliga, men alltid på sin vakt i början, innan de vet säkert vem du är och vad du har för syften. Trots sin fattigdom har de ändå lyckats bibehålla bra kvalitet på undervisning i skolor och universitet, och en stor del av Haitis ungdom pratar väldigt bra engelska, något som du inte kan se i Dom. Rep. där engelskaundervisningen är helt värdelös.Jag nämnde om Peterson, Andreas son. Han är 14 år gammal och hennes förstfödde, som på grund av olyckliga omständigheter fick växa upp med sin morfar istället för med sin mamma. De har nu återförenats, efter 13 år, och han vill inget hellre än att följa med henne hem. Han är Yefreys helbror, men de fick aldrig möligheten att träffas, men Yefrey talade ofta om honom och hoppades kunna få träffa honom.
Under min vistelse i detta område i Haiti, kom tankar om vad vi skulle kunna göra där, och en tanke jag fick är att kunna åka över en grupp och ha en medicinsk mottagning, då jag i området såg väldigt många barn med synliga tecken på parasiter och bristsjukdomar. Det får bli ett böneämne som jag vill dela med mig av. Be också för Andrea och hennes familj.
/Veronica
Kommentarer