Stackars små hermeliner

Bara för att få bära päls måste stackars små djur sätta livet till. Djurens värde står högre än människans. I Sverige aborteras 37 000 människoliv varje år. I världen handlar det om miljoner. Var finns de protesterande aktivisterna?

Kommentarer

Anonym sa…
Ja, abortsiffrorna är beklagliga. Visst är det märkligt att aborter så sällan möter på motstånd och engagemang. Ofta kvävs och stillas ett begynnande engagemang av diverse icke-verklighetsförankrade omskrivningar. Man undrar vart empatin och insikterna tagit vägen... Jag tycker alltid att det är skönt att "gå in i" människor som bryr sig och lyfter fram denna fråga - vilket ju verkar höra till undantagen dessa dagar.

Däremot förstår jag inte vitsen med att ställa djurlidande mot människolidande i retoriken för att få människor att engagera sig (jag får erkänna att jag inte är helt säker på att det är det du faktiskt gör/vill göra i ditt ovanligt korta inlägg, men det är lätt att tolka det så). Med viss erfarenhet i bagaget tycker jag hursomhelst inte alls att det är en rättvisande bild, men tyvärr ganska vanlig. Jag tror att det ofta resulterar i att man skapar motsättningar som inte var från början - motsättningar som inte heller resulterar i något positivt. Många människor som engagerar sig för djurens välbefinnande lägger samtidigt ner minst lika mycket tid och kraft för människorätt och mot människolidande på olika sätt. Man använder möjligtvis olika kanaler för dessa, vilket gör att helhetsbilden inte framgår särskilt tydligt. Djurengagemang är inte skurken bakom bristande människodito. Jag tror personligen att det finns många olika orsaker och skurkar i just abortfrågan. Utöver att vi aldrig talar om det för vad det är (att döda en människa), så skrämmer tankar om "självförverkligande" och den egna karriären mig allra mest. En allmän utbredd passivitet/ansvarflyende inställning när det gäller saker som inte räcker längre än till det egna, ytliga identitetsbyggandet ät också förhärskande. Vårt individualistiska samhälle, där vi är livrädda för att vara beroende av varandra, är ju knappast en bra grund för ett samhälle som välkomnar familjebygge och barn. Detta bygger ju i hög grad på kärlek, förståelse och hängivenhet åt att just vara beroende av varandra. Många drivs också av en rädsla för barn som inte anses "normala" eller "friska". Längtan efter supermänniskan... Som blivande mor skräms jag över de erbjudanden man får om så kallade KUB-test, vars syfte är att upptäcka barn med förhöjda risker för Downs Syndrom (och andra så kallade "allvarliga risker"). Dessa erbjuds under v. 10-14, så att föräldrarna sedan har tid att välja abort.

Vad gäller pälsanvändande så tror jag att de flesta idag 2008 ser det som en onödig lyxvara, en statussymbol. För att nå resultatet av en skinande fin päls krävs det också en vidrig djurhantering och vidrig dödsmetod. Det lidande som nödvändigtvis ryms bakom en päls från pälsindustrin ser jag inga skäl alls att sympatisera med eller rättfärdiga. Att just en myndighetsperson (förtjänt eller inte) som påven valt att använda päls vid tillfälle kan förstås lätt ge vissa signaler.

Skulle jag ställas inför det hypotetiska valet att rädda en mink från gasning eller ett barn i magen så skulle valet förstås landa hos människobarnet. De flesta val vi gör handlar dock inte om "antingen-eller". Man kan välja bort både päls och abort. Turligt nog.
Anonym sa…
Jag håller nog med anonym.

Skrifterna undervisar tydligt att Gud bryr sig om djuren, och vi väntar på Jesus, Messias som ska upprätta sitt fredsrike som enligt bla Jesaja sträcker sig ända in i djurriket. Guds skapelsevision var att människan inte skulle äta djur (1 Mos 1-2). Dessutom hänger frågorna om den globala snedfördelningen av resurser ihop med djurfrågorna, att äta kött och bära päls är globalt sett en lyxprodukt.

Vi behöver mer av Guds hjärta, både för dom ofödda och för djuren. Är det inte obibliskt att ställa dessa saker mot varandra?
/Jonas Lundström
Rolf sa…
Vi är satta som herrar över djuren enligt bibeln. Men det innebär inte att vi måste använda djurens pälsar för att klä oss. Inte i dag då det finns alternativa klädesplagg. Tidigare i historien var valet knappast så stort då behövdes hudar och pälsar från djur för kylans skull.
Däremot ska människan inte döda varandra detta står svart på vitt i bibeln. Abort är mord. Ett nytt liv som dödas. Så enkelt är det. Föräldrar som dödar sina barn.
Anonym sa…
Rolf. Att vi är satta att råda innebär inte att vi ska råda som en världslig diktator, med våld och förtryck (vet inte om det är så du menar?). Vårt sätt att regera ska istället vara att tjäna och offra oss själva för andra, med Jesus som förebild. Det tycker jag gäller i relation till hela skapelsen, ofödda som människor.

Sen tycker jag inte att lobba för ändrad lagstiftning är det bästa sättet för troende att påverka samhället (vare sig när det gäller djur eller ofödda). Även där gäller tjänande och inte makt...
/Jonas
Rolf sa…
Självklart ska vi inte diktatoriskt råda över eller använda djuren. Vi äter djur men vid slakt ska själfallet dödandet vara smärtfritt för djuret för att ta ett exempel.

Abort ser jag som fel. Vi kan visa och säga vad vi tycker om vi anser att abort strider mot den tro eller uppfattning vi har om vad som är en människa. För min del ser jag ett foster som en människa och då är dödandet ett mord. Undantag då abort kan komma ifråga ska självfallet finnas då kvinnans liv är i fara om hon blivit gravid.
Anonym sa…
Rolf. Vad som är "fel" måste väl också bedömas i relation till vilken kunskap och vilka möjligheter man har? Jag håller med om att abort är dåligt, kanske också att det är "mord", men frågan är mer komplex än du framställer det som. Skulden får inte hamna enbart på kvinnan tex. Var är männen som sviker? Var är det sammanhang som kan stötta en ensamstående kvinna och hjälpa henne att ta hand om sitt barn?

Ang. kött så tycker jag vi bör undvika att plåga, döda och äta djur så långt det är möjligt. Detta var Guds ursprungliga vision (1 Mos 1-2) och är det som ska gälla i det kommande gudsrike som vi redan nu ska söka (Mt 6:33, Jes 11). Gud har tillåtit köttätande för våra hårda hjärtans skull, men när vi idag har möjlighet att låta bli att äta djur så tycker jag vi ska ta den möjligheten så länge det inte är hälsovådligt tex.
/Jonas
Rolf sa…
Abort beslutet är om jag inte missminner mig helt kvinnans. I de fall mannen inte vill att kvinnan gör abort kan kvinnan göra detta ändå utan samtycke från de kommande barnets fader. Fadern har inget att säga till om när det gäller beslutet. Han kan inte hindra det. Visst finns det omogna män som försöker få kvinnan att göra abort. Män som inte önskar barnet då det inkräktar på deras frihet. Men då har kvinnan rätt till stöd och hjälp från sjukvården. Innan abort får alltid i dag kvinnan tala med någon innan beslutet och om hon har en omogen man så får hon allt stöd från vården i det beslut hon tar. En man som tjatar på sin kvinna att göra abort är inte någon lämplig varken fader eller partner.

Kött och pälsanvändande ser vi lite olika på. Jag är uppväxt på lantbruk och där är slakt, död och uppfödning något man föds in i. Så om vi går från ämnet så upplever detjag mfl med min bakgrund ser det är det som om många i dag förmänskligar djuren. Man är känslomässigt lika känsliga för djurs väl och ve som för människors. Jag och många med mig ser en skillnad mellan djur och människor. Men det var inte det ämnet handlade om. I djurproblematiken är vi för olika och en diskussion är ointressant vi kan inte förstå varandra. Jag respekterar din syn. Abortfrågan är intressantare.
Anonym sa…
Jag tror vi ligger rätt nära varandra i abortfrågan. Jag tycker abort är en katastrof, det är en människa som dödas och detta är förkastligt i Guds ögon. Däremot tycker jag inte skuldfrågan är lika enkelt som du tycks mena. Det intressanta är inte bara beslutet att abortera utan också hur barnet blivit till, vilken stöttning kvinnan får för att ta hand om sitt barn, massmedias abortpropaganda, sjukvårdens roll osv. Det blir skruvat att bara lägga skulden på kvinnan.

Sen är också frågan hur vi ska påverka samhället mot färre aborter. Som Jesus-troende hyser jag ingen större tilltro till att Guds vilja ska genomföras med vålds- och tvångsmedel (staten/lagstiftning).
/Jonas
Rolf sa…
Ja Abort är en katastrof. Hur man ska påverka inställningen är svårt. då bollen redan är i rullning sedan länge genom lagstiftning att det är helt normalt och en rutin med abort vid behov Behov som ofta är en subjektiv bedömning och accepterat i stora delar av samhället och sjukvården.
Självklart ska inte kvinnan ensam behöva eller vara skyldig att själv ta beslutet om abort vilket det är i dag. Samhället kan stötta och gör det om kvinnan önskar men hon måste kräva det mer än vad rutinmässigt vården gör vid en abort. Män tar inte alltid sitt ansvar så har det alltid varit inom barnafödandet och så är det i i dag, dock tar fler män ansvar idag i Sverige än tidigare, men de oansvariga finns fortfarande.
Men en tanke som slog mig är att jag misstänker att du menat att det finns män som inte bryr sig och lämnar hela ansvaret till kvinnan. Där är självfallet ett problem och när mannen är av det slaget då måste självfallet samhället ställa upp mer genom ex kuratorhjälp mm så att kvinnan även kan känna ett stöd för att förhoppningsvist ta beslutet att föda barnet.
Anonym sa…
Rolf:
Även jag tycker att människor idag ofta förmänskligar djur. Trots att jag då själv inte vill sätta människoengagemang mot djurengagemang (utan snarare tror att dessa kan förstärka varandra!) kan jag störa mig på det fenomenet. Jag tycker här att djurengagemang finns på lite olika nivåer.

Jag tycker själv att kampanjer för apan Ola och småvulgär husdjurskultur (där man vill klä ut de stackars djuren i mänskliga kläder - trots deras redan välfungerande pälsar - och få dem att göra mänskliga konster) är bra exempel på mindre önskvärt engagemang. Just för att det bygger på förmänskligande. Engagemanget finns i första hand för människans skulle - inte djurens. Djuren ses som människans leksak.

Pälsmotstånd, som det ju handlade om här i tråden, ser jag dock som ett ganska dåligt exempel på förmänskligande förhållningssätt till djur. Ja, tvärtom faktiskt. Pälsindustrimotstånd bygger, enligt min uppfattning, istället på en insikt och inblick i en industri som på mycket få punkter är kapabel att tillgodose djurens mest basala behov. Skulle djuren få leva enligt vad deras naturliga behov kräver skulle pälsarna inte hålla de krav vi önskar om lyster och utseende (värme är ju idag inte pälsens huvudsakliga syfte). Att tillgodose djurens naturliga intressen inom ramen för pälsdjursindustrin skulle göra industrin olönsam. Här pratar jag om djurs behov av rörelse och näringsriktig föda bland annat. Och naturligtvis, det du efterfrågade, en dräglig smärtfri död. Gasning (eller elchocksdödande som ofta är fallet när det gäller rävar, utanför Sveriges gränser) har vi valt att acceptera som tillåten dödsmetod för pälsdjur i Sverige och detta hör inte till undantagen. Det har istället satts i system och ses som en självklarhet. Inte särskilt naturligt för en mink eller chinchilla, skulle jag vilja påstå. Ett resonemang som har ganska lite med förmänskligande att göra.

Ja, nog kan man förstå att människor i vissa kulturer och tider har behövt/behöver djurpälsar för att hålla värmen. Dagens djurengagemang riktar sig dock inte mot natur- och jägarfolk, mot fattiga som hungrar och fryser eller mot en gången historia. Här i Sverige handlar engagemanget istället främst om vårt rika land, i vår tid. Dagens pälsindustri behövs inte, vilket du ju själv också påpekar. Jag måste verkligen hålla med Jonas om att vi måste utgå från aktuella förutsättningar och kunskaper. Jag tycker rentav att man kan och bör kräva ansvar utifrån den kunskap och de möjligheter man har. Jag håller också med i köttfrågan. Jag stöder på intet sätt dagens köttindustri. Köttindustrin innebär i regel lidande för djur och köttätande är idag onödigt. Tar man in aspekter om resursfördelning (som Jonas nämner) och miljöhänsyn, så borde strävan mot mindre köttintag vara något önskvärt för alla, även sett ur människorättsynpunkt. Västvärldens vanor och levnadsstandard kan inte fortgå som läget är nu. Vi måste ta vårt ansvar! Men jag tycker också att man kan kräva ansvar på många andra punkter, som då inte skulle etiketteras som djurengagemang. Naturligtvis även i abortfrågan. Mer om det strax.

Nu bygger jag dessa mina slutsatser på rent sekulära tankebyggen. Jag är själv inte kristen. Även om jag kan förstå hur kristna separerar temporära värden från eviga och skiljer på temporära strider från eviga, så lyckas jag inte hänga med i varför djurfrågan så ofta är fullkomligt ointressant på stora delar av den kristna arenan (jag har dock haft förmånen att möta undantag). Ja, att den ibland snarast ses som ett hot mot människovärdet Något som närmast uppfattas som sataniskt.

Abortfrågan då. Ja, visst är abort att döda. Även utan tro på Bibeln blir det svårt att argumentera mot det. Jag har personligen mycket svårt att förstå hur någon kan välja att döda sitt eget barn. Man pratar ofta om hur svårt en graviditet är för modern och att det därför skulle vara lätt att ta till abort för att slippa genomgå graviditeten "fasor" utan tillgång till den naturliga kärlek en moder naturligt brukar ha för det liv som växer inom sig, och utan kärlek för sin nya uppgift. Detta då vid oplanerad/oönskad graviditet. Mannen som då själv slipper den fysiska metamorfosen - annat än som observatör - skulle, enligt detta resonemang, ha lättare att se bortom graviditetens smärtor och krämpor och lättare kunna föra ett teroretiskt resonemang om ansvar, liv och död. Och också ha lättare att resonera sig fram till det rätta. Själv ser jag denna fråga mest från andra hållet. Hur kan en person som bär livet inom sig välja att ta död på det? Hur svårt vore inte det? För varje dag graviditeten fortgår blir ju det lilla livet därinne alltmer påtagligt och man inser hur fullständigt beroende barnet är av moderns kropp - av moderns näringsintag, hennes känslor, vila, rörelse, bra vanor etc.

Jag kan se skrämmande likheter i abortpropaganda och köttätarpropaganda. Propagandan väljer tydligt ord som inte klargör vad det faktiskt är frågan om, som skyddar oss från ansvarsfrågan. I abortfrågan talar man om cellklumpar istället för att tala klarspråk. Vi tror att det får oss att slippa ta tag i det ansvar vi faktiskt har. Och jag tror, tyvärr, att människor "köper" denna retorik, denna propaganda. Väljer att köpa det, kanske. Det gör det hela något lättare.

Vad gäller det krasst ekonomiska ansvaret hos fäder, som diskuterades här ovan, så håller jag med. Det är förstås mycket bättre idag. Har mamman mod att behålla barnet utan mannens stöd och vilja, så är rätten till ekonomiskt underhåll inom nära räckhåll. Att vara fader är ju dock mer än så och vad gäller andra aspekter av faderskapet är jag inte alls övertygad om att läget är bättre nu än tidigare. Tvärtom anses många fäder ha fullgjort sin uppgift bara genom att betala underhåll. Det blir lätt väldigt bedrägligt. Inte heller är jag övertygad om något automatiskt stöd från sjukvård och mödravård, även om tanken kanske är att det ska finnas. Jag har själv mött uppmuntrande ord till stöd för abort under min vandring genom min graviditet, men eftersom det aldrig varit aktuellt för mig och barnets far, så har jag aldrig fått tillfälle att utforska detta område närmare i praktiken.

Vem som generellt skulle vara mest öppen för att eventuellt döda sitt barn - mammorna eller papporna - kanske inte är en så fruktsam diskussion egentligen. Jag tror personligen att det är olika från fall till fall och tycker resonemangen är snarlika från båda hållen. Att väcka ansvarsfrågan tycker jag dock är viktigt, även om jag inte gärna vill göra det ur jämställdhetsperspektiv. Gör vi abortfrågan till ett sätt att skuldbelägga ett särskilt kön så tycker jag att man tyvärr bidrar till att flytta fokuset från barn- och familjeperspektiv till att göra det en fråga om kön. Här ska man kämpa för barnet, inte för kvinnans rättigheter gentemot mannen eller vice versa.

/Samma "anonym" som tidigare här bland kommentarerna till hermelininlägget